söndag 23 september 2012

Blink - den absoluta kärleken till ett avsnitt

Detta är ett inlägg i Fiktiviteters Doctor Who-helg.


Spoilervarning för säsong 3.

Det är lustigt hur ett avsnitt av en tv-serie som knappt innehåller huvudrollsinnehavarna ändå är bland de allra bästa. Love & Monsters i säsong 2 är ett sådant men bäst är ändå avsnitt 10 i säsong 3: Blink.  


Sally Sparrow undersöker ett gammalt hus när hon hittar ett meddelande till sig själv på väggen, ett meddelande från 1969 som ber henne akta sig för de gråtande änglarna. När hon senare återvänder till samma hus med väninnan Kathy Nightingale så försvinner Kathy spårlöst. Strax efteråt knackar det på dörren och där står Kathys barnbarn med ett brev till Sally. Förvirrande? Oh ja. Trots att Doctor Who är hyfsat barnvänligt så betyder inte det att författarna underskattar sina tittare och jag misstänker att det är en stor del av seriens storhet. För det är inte bara hemskt, svårt och sorgligt mellan varven, det är även klurigt och ansträngande att titta på Doctor Who. Man tvingas tänka efter och tidsparadoxer är en av de sakerna som jag har väldigt svårt att räta ut i första taget. Kanske är Blink just därför ett av de avsnitt jag hela tiden återvänder till, för att jag lämnas med känslan av att inte riktigt ha förstått allt. Kanske fanns där någon ledtråd jag missade?
Huvudrollen i Blink spelas av fantastiska Carey Mulligan och man faller omedelbart pladask för henne. Hon förlorar sin bästa vän, en möjlig dejt/pojkvän och allt omkring henne är läskigt och oförklarligt. Det de försvunna får många år att bearbeta och förklara lämnas hon att lista ut på några få ögonblick, ändå förblir hon förvånansvärt lugn och klar.

 
Kathy Nightingale: What did you come here for anyway?
Sally Sparrow: I love old things. They make me sad.
Kathy Nightingale: What’s so good about sad?
Sally Sparrow: It’s happy for deep people.
 
På något sätt så får seriens skapare in material för en hel film på fyrtio minuter och det utan att det känns som en sängkammarfars där alla springer ut och in och smäller i dörrar. Men fort går det ändå och man praktiskt taget tvingas hänga med i svängarna. Vi får tidsresor, kärlek, ålderdom, död och fantastiska påskägg på dvd. När Doktorn och Martha Jones slutligen springer förbi in the flesh i slutet av avsnittet så vill man hålla kvar dem, låta Sally prata med dem mer än bara några få ord. Men de försvinner alltför snabbt och lämnar oss med en känsla av både förlust och vinst på samma gång. Det är nästan bara Doctor Who som lyckas ge mig det.

12 kommentarer:

  1. Jag älskar verkligen också Blink sådär mycket, vem som sett det älskar inte kan man fråga sig. Jag tycker det är fenomenalt hur nya karaktärer presenteras så att jag som tittare genast bryr mig om dem på riktigt. Blink har verkligen allt av sorgligt, mörkt och läskigt.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Visst känns det som att man känt henne längre? Sally dyker upp som om det vore hennes program och man bara accepterar det. :-) Det är bra tv, det. Hela avsnittet är fantastiskt, sorgligt och mörkt på helt rätt sätt.

      Radera
  2. Blink är en stor favorit hos mig också, det avsnittet har verkligen en blandning av allt. Och änglarna skrämmer livet ur mig!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Änglarna är speciellt obehagliga i början av avsnittet när man inte riktigt är säker på att de verkligen rör sig, när det händer liksom precis utom synhåll. Otroligt creepy!

      Radera
  3. Synd att Moffat sen förstörde änglarna.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Steven Moffat är både genialisk och... väldigt mycket mindre genialisk. Vissa av hans avsnitt är mina absoluta favoriter. Men sen kommer de där hans mindre trevliga kvinnosyn och andra saker sipprar fram.

      Radera
  4. Svar
    1. Eller hur! Ett av de allra bästa. :-)

      Radera
  5. Blink är verkligen ett grymt bra och ruskigt avsnitt! Jag håller verkligen med om det du säger med att det är klurigt att titta på. Jag tror att jag kan ha sett det upp mot 7-8 gånger nu, och jag förstår hela tiden nya saker varje gång. Det är en av de bästa grejerna med DW, hur allting på något klurigt sätt hänger ihop om man börja gräva i det.

    Sedan blir jag lite nyfiken på det du skrev om Moffats kvinnosyn, för det är inget som jag har tänkt något på alls. Vad är det han har gjort?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är ett extremt klurigt avsnitt. Precis som du så har jag sett det många gånger och för varje ny sak jag förstår så är det något gammalt som jag trodde att jag fattat som blir förvirrande igen. :-) Fast det är å andra sidan lätt att lura mig med sånt här.

      Moffat, ja. Jag älskar så många av hans avsnitt! Men det är något med det där att många kvinnor i hans avsnitt inte blir "hela" förrän de faller i en mans armar, alternativt dör i väntan på en. Eller det faktum att han sade att det var synd att Karen Gillian var "wee and dumpy" efter att ha sett hennes provfilmningar (Eh, var är hon tjock någonstans!?). Eller att han i avsnittet Let's Kill Hitler (säsong 6) låter doktorn säga: "Well she's been brainwashed. It all makes sense to her. Plus, she's a woman."

      Förmodligen var jag lite extra sur efter som jag just sett Hitler-avsnittet när jag skrev här uppe i kommentarerna... Men ändå skaver Moffat lite.

      Radera
  6. Det här avsnittet gillar jag väldigt mycket också! Den spelar på så många nivåer på något sätt och jag gillar verkligen Carey Mulligans insats! Ja, Moffats kvinnosyn har jag faktiskt inte ens reflekterat över! Tack för påpekandet!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är de många nivåerna som jag gillar mest med Blink tror jag, att man får känna sig lite smart. :-) Även om man ibland känner sig lika korkad...

      Han är ju inte artonhundratal i sina åsikter precis, men han passerade definitivt en gräns (för mig) när han kallade Gillian för tjock.

      Radera