Fallvatten, av Mikael Niemi

Efter en höst när regnet vägrat sluta falla är alla kraftverksdammar i Sverige överfulla. Så brister Suorvadammen vid Lule älv och vattnet skapar en tsunami som vräker bort allt i sin väg: hus, vägar, bilar och människor. I korta kapitel får vi lära känna ett gäng människor som på något sätt blir drabbade av katastrofen, mamman som gör allt för att ta sig hem till dottern, helikopterpiloten som för dagen är ute på självmordsuppdrag men istället får hjälpa frun som nyligen lämnat honom för en annan, deras gravida dotter samt personer som arbetar för Vattenfall och befinner sig vid kraftverken och dammarna.

Det här är spänning på hög nivå, handlingen rasade fram i samma hastighet som flodvågen och jag hade hela tiden andan i halsen men av någon anledning tog jag inte de drabbade personerna till mig. Jag blev aldrig riktigt engagerad. Beror det kanske på de korta kapitlen? Eller var det bara så enkelt att formatet inte passade mig? Fallvatten kan vara aningens för mycket deckare för min smak. Men samtidigt så älskade jag det faktum att det inte var självklart att gott skulle hända de goda och motsvarande för de onda. För det sker verkligen hemska saker i tsunamins skugga, händelser som inte får konsekvenser. Riktigt snyggt gjort. Och jag gillade upplägget: den svenska katastrofromanen, naturen gör uppror och det händer här hemma och inte på andra sidan jorden utan på platser med svenska namn, platser jag varit på. Samt att det inte är terrorister med vapen och bomber utan moder jord som slår bakut, något som så många av oss långt där inne anar är på väg. Därav en relaterbar rädsla. Niemis språk är dessutom riktigt, riktigt fint, hans beskrivningar av exempelvis naturen skimrar i texten.

Stort tack till Piratförlaget för recensionsexemplaret!