Kulla-Gulla på herrgården, av Martha Sandwall-Bergström

Fjärde boken i serien om Kulla-Gulla.

Kulla-torpet har brunnit ner och Karlberg har flytt till Amerika men Gulla har lyckats samla alla barnen i säkerhet på herrgården. Sakta men säkert vinner de fattiga torparungarna patron Sylvesters förtroende och värmer upp hans hjärta, gränserna förflyttas och snart får även de vistas i finrummen. Men just när allt ser som ljusast ut på mycket länge så kommer fröken Regina hem från sjukhuset, invalidiserad efter olyckan många månader tidigare och hon gör sitt bästa för att förstöra för Gulla och barnen.

Nu i den fjärde boken börjar jag märka av den där godheten som många retar sig på hos Kulla-Gulla. För hon är genomsnäll och har en förmåga att i stort sett alltid göra och säga det rätta. Men frågan är om det kan vara så att den blir irriterande först nu när hon möter människor som verkar njuta av att göra ont. För det är först i jämförelsens ljus som hon ter sig något naiv och överdriven. Vem skulle egentligen orka medla, tro det bästa om alla, springa med matkorgar och vädja hos morfar patron varje gång något går snett? Jo, Gulla orkar. Hon är det många önskar att de önskade vara, varför är det så provocerande? Borde vi inte irritera oss på samma sätt på de som är onda för ondskans egen skull? Som elaka pigan Agda, rättar Tysklind (vars mörka skäggbotten och ”utländska utseende” tas upp på ett sätt som gör åtminstone mig obekväm) och så fröken Regina då. Vi söker anledningar till Gullas godhet, anser den oförståelig, medan ondskan inte kräver någon som helst förklaring. Den accepterar vi som den är.

Jag läser glatt vidare i serien, för det här har det mesta: det är roligt, hjärteknipande, spännande och sorgligt. Minns nu att den där stora ändringen inte kommer än, när Gulla och barnen flyttar till herrgården, utan senare när hon börjar skolan och till dess är det en bok kvar. För jag tycker att det är bäst här, när patrons lyx ställs mot torparnas fattigdom och kamp för överlevnad. Senare blir det mest irriterande med alla dessa överklassmänniskor som springer runt och piper för att de får smuts på klänningen eller för att chokladen tar slut.