måndag 24 september 2012

Kulla-Gulla finner sin väg, av Martha Sandwall-Bergström

 
Gulla och Tomas fortsätter sin kamp för att göra förbättringar för bygdens fattiga samtidigt som de försöker stjäla till sig hemliga kärleksmöten. Patron och Ivan verkar inte ens kunna tänka tanken att där skulle vara något men för Mamsell Modig kan Gulla inte dölja sina känslor. På torpet i Hygget finns numera två oxar, både huset och ladugården är rödmålade och barnen rundkindade och välgödda efter Tomas ansträngningar. Men allting börjar ändå dras till sin spets, Gulla vill berätta för sin morfar om kärleken men förstår att det inte kommer falla väl ut. Patron har planer på att gifta bort sitt enda barnbarn med Ivan men tycks återigen ha glömt hur det gick med hans dotter när han försökte tvinga henne till liknande handlingar.
Jag trivs så väldigt mycket bättre nu när den största delen av historien återigen utspelar sig i stugor och torp. Visst glider Gulla runt i fina klänningar men hon har ändå hjärtat på rätt ställe, hon är på de fattigas sida. Hon svor tidigt på att aldrig glömma svältåren på Kulla-torpet och glömt har hon verkligen inte gjort. Att de sjuka på bygden ofta utnyttjar hennes godhet och låtsas vara sämre än de egentligen är för att få ännu en matkorg, är något hon inte låtsas om. Istället tycker hon att det är en skam för herrgården att dess underlydande måste ta till oärlighet för att säkerställa maten på bordet. Men med ihärdighet och Tomas hjälp så blir det ändå långsamt bättre för många av torparna. Man ser ett ljus i mörkret.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar