Gulla och Tomas fortsätter
sin kamp för att göra förbättringar för bygdens fattiga samtidigt som de
försöker stjäla till sig hemliga kärleksmöten. Patron och Ivan verkar inte ens
kunna tänka tanken att där skulle vara något men för Mamsell Modig kan Gulla
inte dölja sina känslor. På torpet i Hygget finns numera två oxar, både huset
och ladugården är rödmålade och barnen rundkindade och välgödda efter Tomas
ansträngningar. Men allting börjar ändå dras till sin spets, Gulla vill berätta
för sin morfar om kärleken men förstår att det inte kommer falla väl ut. Patron
har planer på att gifta bort sitt enda barnbarn med Ivan men tycks återigen ha
glömt hur det gick med hans dotter när han försökte tvinga henne till liknande
handlingar.
Jag trivs så väldigt
mycket bättre nu när den största delen av historien återigen utspelar sig i
stugor och torp. Visst glider Gulla runt i fina klänningar men hon har ändå
hjärtat på rätt ställe, hon är på de fattigas sida. Hon svor tidigt på att
aldrig glömma svältåren på Kulla-torpet och glömt har hon verkligen inte gjort.
Att de sjuka på bygden ofta utnyttjar hennes godhet och låtsas vara sämre än de
egentligen är för att få ännu en matkorg, är något hon inte låtsas om. Istället
tycker hon att det är en skam för herrgården att dess underlydande måste ta
till oärlighet för att säkerställa maten på bordet. Men med ihärdighet och
Tomas hjälp så blir det ändå långsamt bättre för många av torparna. Man ser ett
ljus i mörkret.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar