Kulla-Gullas myrtenkrona

Så har jag kommit till den sista boken om Kulla-Gulla. Det är lite vemodigt att lämna henne, även om det är i armarna på Tomas Torpare och med ett välordnat Höje som bas. För allt är extremt välordnat och fint, allt det där som jag brukar avsky men här accepterar. Jag till och med gillar det för efter alla dessa böcker med fattigdom, elände och kamp så behöver man lyckan.

I bokens början finns den gamla konflikten kvar: patron är säker på att han ska gifta bort Gulla med Ivan, Ivan själv är lika övertygad om detta och planerar för sin framtida lycka med gods och pengar. Irene smyger svartsjukt runt och försöker förstöra männens högflygande idéer. Gulla fortsätter springa iväg till Hygget för att få träffa Tomas som själv absolut inte vågar tro att han en dag ska få tillåtelse att gifta sig med den han älskar. Men allt är lite halvhjärtat skrivet, för som den saga detta är så kan man vara säker på att de goda kommer få varandra. Något annat är helt enkelt inte möjligt. Så konflikterna går på tomgång, författaren tar ytterligare ett varv för syns skull.

Men den här sista boken handlar mer om de fattiga flickorna i Gullas närhet än något annat. Där är Majsan som numera styr på Hygget med bestämd hand, Viktorias magra Nina som kärleksfullt drivit upp en brudmyrten, prostens handikappade Ester som hela sitt liv gömts undan nyfikna blickar. Precis som när jag läste den här serien som barn så får jag här i slutet en längtan tillbaka till Kulla-torpet, jag börjar se varför jag hela tiden började om från början när jag kommit till den sista boken. Visst är det ett fint slut med den vackra klänningen och de förbättrade arbetsvillkoren för Höjes arbetare men det som alltid har trollbundit mig mer än något annat är beskrivningarna av den fattiga barnhemsflickan som får släpa vatten, köra kol mitt i natten och ha ansvar för en skock lika fattiga torparungar. Det är henne jag ser framför mig när jag läser namnet Kulla-Gulla och det är henne jag saknar när allt är slut.