Kulla-Gulla löser en gåta, av Martha Sandwall Bergström

Den nu rullstolsburne och elaka fröken Regina är sedan en tid tillbaka på Höje efter sin olycka. Stämningen är redan tryckt och obehaglig för Gulla och barnen när det börjar hända konstiga saker på herrgården. Smycken, mat och pengar försvinner både från herrskap och tjänstefolk och snart riktas misstankar mot torparbarnen och den föräldralöse Mats. Inte ens Gulla själv undgår frågor och tvivel när Regina gör sitt bästa för att alla ska vara så olyckliga som hon själv är.

Snart ska jag sluta ta upp det i varje recension men för varje del jag läser i min barndoms mest älskade bokserie, ju mer säker blir jag på att den där nidbilden av Kulla-Gulla inte stämmer. Hon är inte dumsnäll. Hon är inte ens genomgod. Visst står hon upp för sig själv och framför allt de svagare och fattigare men hon kan baske mig säga ifrån vid behov. Hon blir arg och visar det. Den person som däremot alltid säger ja och är tjänstvillig hur mycket stryk han än får, är Johannis. Han skyfflar runt och är alla till lags, oavsett hur illa de behandlar honom. Där har vi den genomsnälle människan.

Kulla-Gulla löser en gåta är annars lite av en mellanbok. Nu tänker jag dra några spoilers, så om du vill läsa boken utan att veta handlingen så får du sluta här! Fröken Regina får i den här boken en själ som man förstår, hon är inte bara elak punkt slut och på de sista sidorna så blir hon till och med vänlig och omtänksam. Det var trevligt att hon sent omsider fick bli en riktig person med kött på benen istället för en kliché. Tyvärr dör hon på de sista sidorna. Trist är även att tjuvarna på herrgården givetvis måste vara tattare och självklart är de gulögda (som vargar), fula och hjulbenta. Nu kom den här boken ut 1947 och det förklarar väl mycket men det känns ändå lite tråkigt.