Rubinröd, av Kerstin Gier

Sextonåriga Gwendolyn lever ett mestadels normalt liv i London med sin både stora och speciella familj. Gwens stroppiga kusin Charlotte går och väntar på att få göra sin första tidsresa, något som möjliggjorts av det faktum att hon bär på en nedärvd gen, men plötsligt är det Gwen som sugs tillbaka i tiden och befinner sig på sjuttonhundratalet. Alla förberedelser som Charlotte genomgått är då förgäves och medan familjen är i uppror över förändringarna tvingas Gwen vänja sig vid dagliga resor till andra århundraden. Till sin hjälp har hon Gideon, en irriterande, överlägsen och… helt, helt underbar nittonåring.

Vilken. Fantastisk. Bok. Ren och skär läsglädje, jag vet inte annars hur jag ska förklara det jag upplevde med Rubinröd. Det var länge sedan jag hade så fantastiskt roligt när jag läste, jag har både skrattat högt, förfasats och känt ett tonårspirr i magen. Trots att jag visste att morgondagen innebar ett extremt viktigt externt möte med jobbet, att jag borde vara utvilad och helst inte så utmattad att jag på morgonen slängde på mig alltför konstiga kläder, så låg jag vaken i många timmar och bara läste vidare. Förstörde två nätters sömn totalt bara för att få veta hur det skulle gå och jag brydde mig inte ett spår om konsekvenserna. Hur i hela friden ska jag kunna vänta på fortsättningen!?

Gwen, hennes familj, bästisen Leslie och Gideon är alla så komplexa och samtidigt så vanliga att jag vill gråta av lättnad och igenkänning. Man har ingen aning om vem man kan lita på, vem som är riktig skurk och vilka som bara är slentrianonda av gammal ovana. Ja, Rubinröd är den första boken i ännu en trilogi om tonårskärlek i en övernaturlig värld men samtidigt så är den så mycket bättre än allt annat jag läst i genren. För en gångs skull så förstår jag varför hjältinnan blir förälskad, det byggs upp så fint och känns ända in i hjärteroten. Jisses, till och med jag blir lite kär. Så snälla älskade bokvänner: läs!

Stort tack till Bonnier Carlsen för recensionsexemplaret!