Förintelsens minnesdag 2020: Det var jag som skulle dö

Jag hade hoppats att jag skulle ha hunnit läsa klart den här boken innan idag, men jag har enbart hunnit halvvägs. Inte för att den på något sätt inte är bra utan för att tiden har saknats. Min vana trogen läser jag åtminstone en bok om nazisternas krigsbrott till Förintelsens minnesdag och i år blev det Natalie Verständig Axelius Det var jag som skulle dö. Det handlar om Samuel som efter flera olika koncentrationsläger kommer till Sverige när kriget är över, han etablerar sig som importör av glasögonbågar, gifter sig och får barn. Men ändå kan han inte glömma det han var med om i Tyskland och Polen. En riktig recension kommer snart.

Natten - Elie Wiesel

Elie Wiesel var 11 år när andra världskriget bröt ut. Bara några år senare tvingades först han och hans familj från sitt hem, därefter tillfångatogs de och transporterades till Auschwitz. Natten är Elie Wiesels smärtsamt levande dagboksanteckningar, från nazisternas skövlande av familjens hemby till den fruktansvärda vardagen i koncentrationsläger.

Jag fick i uppdrag att läsa och redovisa den här boken i skrivarkursen jag går och två veckor senare kom ett mejl från Bookmark Förlag där de frågade om jag ville ha ett recensionsexemplar av just Natten - och självklart ville jag det! Det är en nyöversättning som har ett nytt förord av Alice Bah Kuhnke samt ett nytt efterord av författaren själv. Det som finns i många andra böcker om förintelsen,  det vill säga en romantisk beskrivning av ett ”före”, finns inte här utan man slängs ganska direkt in i tågresan mot Auschwitz. Själva tågresan upptar ungefär en tredjedel av boken och resten är det som författaren själv beskrivit som ”En enda lång natt”, vilket var ett år i ett koncentrationsläger. Alltså: svält, tvångsarbete, sjukdomar och gallringar. All information man får är det som Elie vet. Det kommer aldrig något helikopterperspektiv eller förklarande stycken, utan man får helvetet beskrivet av en rädd femtonåring. Texten består av av enkla och korta meningar. Det finns knappt några miljöbeskrivningar, alls, allt beskrivs istället genom hunger, smärta, rädsla och det andra personer säger. Allt Elie drömmer om i hundrasjutton sidor är en portion extra soppa. Det är svårt att inte läsa ut boken när man väl börjat, man plöjer den, den kryper under huden. Mer än boken gillar jag människan Elie Wiesel, som torrt resonerade att det inte fanns någon som helst mening i att just han överlevde Förintelsen, utan att det var ren tur.

Ett kilo socker: farmor glömmer aldrig priset på sitt liv - Helena Trus

Cyla Trus var elva år när hon blev smugglad ut ur ghettot i Polen och gömde sig i stallet på en bondgård. Hennes föräldrar hade förstått vad som skulle hända med alla instängda judar och mamman upprepade att åtminstone en ur familjen måste överleva och den utvalda blev den äldsta dottern som skulle kunna passera som polska. Det är svårt att läsa om hur en elvaåring fick ta hand om sig själv, på flykt, utan nära familj, och det är svårt att förstå hur mycket som faktiskt klaffade mitt i allt elände. Slutligen hamnade Cyla, med hjälp av lånad identitet, i ett tyskt arbetsläger och när kriget var över träffade hon och gifte sig med Lejb, tillsammans flyttade de till Sverige. Men händelserna under kriget lämnade henne aldrig. "Att överleva är ett straff." Det fanns ingen lättnad i att vara överlevare när i stort sett alla andra var borta. Som så ofta med böcker som denna så är det tung men viktig läsning. För nu mullrar det borta vid horisonten igen. Till sitt barnbarn Helena säger Cyla: "Ta av dig den där. Det som händer därute påminner om 30-talet i Polen. Du kan råka illa ut", samtidigt som hon pekar på davidsstjärnan runt Helenas hals. Ett kilo socker är författaren och journalisten Helena Trus intervjuer med en farmor som länge valde att hålla sina berättelser om kriget och förintelsen för sig själv men som sedan ändå började berätta. Jag gillar att texten består av kortare kapitel som inte är strängt kronologiska. Ena stunden befinner man sig fångad i ghettot, i nästa är det mer än femtio år senare och utsikten är ett kök i Farsta. Det ger välbehövliga andrum från det ofattbara. Det är sammanfattningsvis fasansfull läsning, med andnöd, ångest och Det Kan Inte Vara Sant. Att läsa om en av de värsta händelserna i mänsklighetens historia är att få se både det absolut värsta och bästa i oss. Samtidigt. 

En stor liten bok om Förintelsen

Det är Förintelsens minnesdag idag, det internationella högtidlighållandet av Förintelsens offer. Vilket innebär att det är 73 år sedan koncentrationslägret Auschwitz befriades, en händelse som aldrig upphör att vara hisnande. Det är svårt att tänka på vad allt det där hatet, men kanske främst ignoransen, orsakade. För varje år som går så kommer vi allt närmare ett upprepande när de som var med under andra världskriget försvinner och inte längre kan berätta sina historier. I år läser jag Och du kom inte tillbaka av Marceline Loridans-Ivens som femton år gammal anlände till Auschwitz tillsammans med sin pappa. Hon överlevde medan han blev dödad av nazisterna. Boken är skriven till pappan i du-form som ett svar på den lilla lapp han på något outgrundligt sätt lyckades sända henne i lägret, ett meddelande hon inte längre minns förutom de inledande orden Min kära lilla dotter. Hur överlever man att överleva nästan total förintelse? Detta är en till formatet pytteliten bok men varje ord och mening är vägt på guldvåg och fullkomligt dånar i mitt huvud medan jag läser. Visst är det otäckt, men samtidigt så finns det nästan inte ord för att tillräckligt beskriva de här handlingarna och händelserna, de vanliga räcker liksom inte till. Det blir för abstrakt. Man läser om död som industri och kan inte förstå att det faktiskt hände på riktigt men detta är alldeles för viktigt för att se bort ifrån. Vi måste våga och orka läsa de här berättelserna.

Åt alla de som stod i lobbyn och läste listor eller ute på trottoarerna och viftade med plakat och foton på jakt efter försvunna familjemedlemmar upprepade jag: "Alla är döda." Om de envisades och visade familjefoton sade jag lugnt och stilla: "Fanns det barn? Inte ett enda barn kommer att återvända." Jag vaktade inte på mina ord, tog ingen hänsyn till deras känslor, jag var van vid döden. Jag hade blivit lika hård som de deporterade som mötte oss när vi kom till Birkenau och inte gav ett ord till tröst. Som överlevande står man inte ut med andras tårar. Man skulle kunna drunkna i dem.

Frågor jag fått om förintelsen, av Hédi Fried

Ju längre vi i tid kommer ifrån en händelse, desto mer angeläget är det att vi påminns om den. Min generation hade ofta släktingar som var gamla nog att minnas andra världskriget och dess fasor, de som växer upp nu har sällan en egen koppling till förintelsen. Så det är först nu vi kommer märka om vi lärt av historien eller om vi är dömda att genomleva det igen och det är därför människor som Hédi Fried så viktig. Hon är en av de sista som finns kvar, en av de sista som fortfarande berättar om det hon var med om. Jag gillar att boken är byggd på de frågor som hon ofta får under föreläsningarna som hon ger. De hemskaste svaren kommer gärna ur de enklaste frågorna; Var man hungrig hela tiden? Vad betydde det att ha sin syster med i Auschwitz? Eller det där som jag, och förmodligen många andra kvinnor undrat genom årens lopp undrat, men som få pratat om: Vad gjorde ni när ni hade mens? Hédi berättar rakt och utan omsvep om det ofattbara, hur det är att vid ankomsten till ett utrotningsläger bli utvald för arbete och först många månader senare förstå att ens föräldrar dog första dagen i lägret. Hon beskriver med glasklar skärpa hur förändringarna smög sig på innan kriget, hur lätt man vande sig vid indragna rättigheter och trodde att det bara var tillfälligt. Det skulle nog bli bättre igen. Vi måste komma ihåg de här berättelserna, minnas att det varit så här flera gånger tidigare i historien! Samt göra motstånd. Den här till formatet lilla, men i betydelse och mening stora boken, är viktig i det arbetet. Köp den, läs den med dina barn och ge bort den i present. Den är det mest angelägna på länge.

Jag är den siste juden, av Chil Rajchman

I förordet av Salomon Schulman står det: "Läs, låt ögonen stanna upp ett tag, se dig om i rummet, övertyga dig om att du befinner dig där i vårt nu och att du inte sugits in i ett outhärdligt Treblinka." Det är ett bra råd, för texten är helt och hållet fruktansvärd. Från det första ordet till det sista så är det en glasklar beskrivning av något av det hemskaste människan gjort. Nazisterna var utstuderade på ett sätt som skrämmer mer än annan ondska, de utvecklade hela tiden nya och snabbare metoder i sina dödsfabriker för att öka antalet dödade. På lite mer än 130 sidor får man vara med om en nedstigning i helvetet. Ofattbart täcker det inte. Möjligen stannar man då och då upp i läsningen när exempelvis ordet "banditerna" dyker upp som synonym till "nazisterna", det känns gammaldags och udda men kanske är det ofrånkomligt i en text som är från en annan tid. I övrigt så är Jag är den siste juden en naken berättelse som är omöjlig att värja sig ifrån. Det kan kännas jobbigt att läsa mer än några sidor i taget då allt som väller över en kan vara svårt, eller omöjligt, att processa, men jag skulle absolut att rekommendera den för alla jag känner.

Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz, av Göran Rosenberg

Idag är det Förintelsens minnesdag och sextioåtta år sedan Auschwitz befriades. Sedan 1999 är det en nationell minnesdag i Sverige. 

Efter krig, slavarbete, sjukdom, Auschwitz och dödsmarscher kommer de polska judarna David Rosenberg och Hala Staw på olika vägar till Sverige och så småningom Södertälje. Sakta men säkert arbetar de sig upp till trygga jobb (David arbetar som lastbilsmontör på Scania), en modern lägenhet och så småningom även en bil. De får två barn. Den lilla staden växer och frodas omkring dem under efterkrigstiden men det nya landets syn på det som hände under kriget i koncentrationslägren är självklart inte densamma som för de som tvingades överleva det. Just ordet "överlevare" och dess definition återkommer ofta. Vad innebär det att vara överlevare och när återgår man till att bara leva? Trots detta "paradis" på jorden som de hamnat i så är det ändå svårt, ibland omöjligt, att glömma det förflutna. Skuggorna och mörkret kryper ifatt om nätterna. 

Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz är en fantastisk bok skrivet på ett underbart vackert språk och just detta vackra i kontrast mot det ohyggliga i händelserna tar andan ur mig. Rosenberg skriver om det som knappt kan beskrivas, om det oerhörda i vad människor gjorde mot varandra i rashygienens tecken.

Varför kom du inte före kriget?, av Lizzie Doron

Den här boken är obligatorisk läsning i israeliska skolor, den kom ut 1989 men har först nu översatts till svenska. En dotter berättar om sin mamma Helena, om tystnaden som omgett dem båda under dotterns uppväxtår i utkanten av Tel Aviv under sextiotalet.

Jag har, frivilligt eller ofrivilligt, varit vittne till ett tigande, ett tigande som ibland ljöd helt öppet och ibland i det fördolda, vars skrik ibland dånade i det inre och ibland etsade sig in i kvarterets gränder, som ibland förstummades i dagsljuset och sken upp i mörkret, som ibland visade sig i den levande Helenas tystnad, ibland i tystnaden hos hennes död.

Fram växer en historia om en kvinna från Förintelsen som bara knappt överlevt. Ibland vill man hålla om Helena, andra gånger ruska henne hårt av irritation. Utan att man får veta vad som hänt henne i koncentrationslägret så förstår man ändå bit för bit vad hon gått igenom. Hon kämpar så hårt för att skapa sig ett nytt liv att hon inte drar sig för att sätta upp egna regler för hur det ska gå till. Gud svek henne så varför måste hon följa hans anvisningar nu? Hon ljuger, låtsas och fuskar med en fullkomlig naturlighet. Sätter upp ett liv för dottern och drar sig inte för att skarva när så behövs. Finns ingen rik släkting i USA som skickar presenter så hittar man på en! Så att inte dottern ska behöva vara det enda barnet på gatan som inte får paket då och då. Alla kapitel är dock inte lika bra, somliga känns lite som utfyllnad vilket är tunt med tanke på hur kort boken är. Så den är ojämn, men det som är bra är riktigt bra.

Jag började läsa den här för flera veckor sedan, men då kom jag inte längre än några få kapitel innan jag ledsnade. Det var inte rätt tillfälle helt enkelt men vid andra försöket gick det mycket bättre. Tycker väldigt mycket om hur Lizzie Doron lyckas förmedla det som man inte talar om. Jag kommer att tänka på Art Spiegelmans pappa i MAUS, på alla dessa överlevanden som levde sina liv i smärta och skam. Som ofta inte kunde prata om det de varit med om, åtminstone inte på många år. Hur de försökte att inte lägga bördan av att ha överlevt mot alla odds på sina barn men därmed skapade ännu mer konflikter.