måndag 21 oktober 2019

Natten - Elie Wiesel



Elie Wiesel var 11 år när andra världskriget bröt ut. Bara några år senare tvingades först han och hans familj från sitt hem, därefter tillfångatogs de och transporterades till Auschwitz. Natten är Elie Wiesels smärtsamt levande dagboksanteckningar, från nazisternas skövlande av familjens hemby till den fruktansvärda vardagen i koncentrationsläger.


Jag fick i uppdrag att läsa och redovisa den här boken i skrivarkursen jag går och två veckor senare kom ett mejl från Bookmark Förlag där de frågade om jag ville ha ett recensionsexemplar av just Natten - och självklart ville jag det! Det är en nyöversättning som har ett nytt förord av Alice Bah Kuhnke samt ett nytt efterord av författaren själv. Det som finns i många andra böcker om förintelsen,  det vill säga en romantisk beskrivning av ett ”före”, finns inte här utan man slängs ganska direkt in i tågresan mot Auschwitz. Själva tågresan upptar ungefär en tredjedel av boken och resten är det som författaren själv beskrivit som ”En enda lång natt”, vilket var ett år i ett koncentrationsläger. Alltså: svält, tvångsarbete, sjukdomar och gallringar. All information man får är det som Elie vet. Det kommer aldrig något helikopterperspektiv eller förklarande stycken, utan man får helvetet beskrivet av en rädd femtonåring. Texten består av av enkla och korta meningar. Det finns knappt några miljöbeskrivningar, alls, allt beskrivs istället genom hunger, smärta, rädsla och det andra personer säger. Allt Elie drömmer om i hundrasjutton sidor är en portion extra soppa. Det är svårt att inte läsa ut boken när man väl börjat, man plöjer den, den kryper under huden. Mer än boken gillar jag människan Elie Wiesel, som torrt resonerade att det inte fanns någon som helst mening i att just han överlevde Förintelsen, utan att det var ren tur.



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar