Frågor jag fått om förintelsen, av Hédi Fried

Ju längre vi i tid kommer ifrån en händelse, desto mer angeläget är det att vi påminns om den. Min generation hade ofta släktingar som var gamla nog att minnas andra världskriget och dess fasor, de som växer upp nu har sällan en egen koppling till förintelsen. Så det är först nu vi kommer märka om vi lärt av historien eller om vi är dömda att genomleva det igen och det är därför människor som Hédi Fried så viktig. Hon är en av de sista som finns kvar, en av de sista som fortfarande berättar om det hon var med om. Jag gillar att boken är byggd på de frågor som hon ofta får under föreläsningarna som hon ger. De hemskaste svaren kommer gärna ur de enklaste frågorna; Var man hungrig hela tiden? Vad betydde det att ha sin syster med i Auschwitz? Eller det där som jag, och förmodligen många andra kvinnor undrat genom årens lopp undrat, men som få pratat om: Vad gjorde ni när ni hade mens? Hédi berättar rakt och utan omsvep om det ofattbara, hur det är att vid ankomsten till ett utrotningsläger bli utvald för arbete och först många månader senare förstå att ens föräldrar dog första dagen i lägret. Hon beskriver med glasklar skärpa hur förändringarna smög sig på innan kriget, hur lätt man vande sig vid indragna rättigheter och trodde att det bara var tillfälligt. Det skulle nog bli bättre igen. Vi måste komma ihåg de här berättelserna, minnas att det varit så här flera gånger tidigare i historien! Samt göra motstånd. Den här till formatet lilla, men i betydelse och mening stora boken, är viktig i det arbetet. Köp den, läs den med dina barn och ge bort den i present. Den är det mest angelägna på länge.