När jag lyssnade på Carrie Fishers inläsning av The Princess Diarist på vägen till och från jobbet under en veckas tid så hände det ofta att jag googlade på bilder av just henne och Harrison Ford under inspelningen av Star Wars. Av någon anledning hade jag fått för mig att deras kärleksaffär enbart skulle bli nämnd lite så där i förbifarten, för det var så det togs upp i pressen precis när boken kom ut (förmodligen utav respekt för de inblandade, läs: den store manlige skådespelaren Harrison Ford) men jag blev lite lycklig när jag hittade nedan bild, för hennes blick säger så mycket.
Jag skulle ha velat ha fler berättelser om själva tillkomsten av Star Wars, hur det gick till när de filmade, anekdoter om alla skådespelare, rekvisitan och annat. Men knappt en enda scen finns beskriven. Istället handlar det mycket om den store regissörens födelsedagsfest (med en sorglig beskrivning av hur vuxna män hetsar den väldigt unga Carrie att dricka sig redlös), Den Stora Kärlekshistorien och långa monologer som beskriver hur hennes fans ofta närmar sig henne (hysteriskt roligt). Men ändå kan jag inte annat än älska, även om det inte var det jag väntade mig, för jag älskar hela kvinnan; hennes raspiga röst och attityd. Hon hade det inte alltid så lätt, med psykisk ohälsa och missbruk. Men ingenting kunde i längden ta bort den där glimten i ögat eller hindra henne från att helt enkelt vara den hon var. Hon tillät inget annat.
Håller med, hade också gärna sett mer om själva inspelningen men nöjer mig med det jag får för att det är så fint, och trasigt.
SvaraRaderaJag älskar att det är just trasigt, att hon talar om det som så många tvingas hålla inne med. En fantastisk berättare som gick bort alldeles för tidigt.
Radera