tisdag 28 februari 2017

Kulturkollos veckoutmaning: Din litterära favoritmiljö

Vi pratar om karga platser, avlägsna platser och mörka miljöer. Då känns En helvetes vinter av Daniel Woodrell väldigt passande. Både boken och filmen, den senare med Jennifer Lawrence, är mörka och karga på alla möjliga sätt. Jag skrev så här om boken i min recension 2011.

En helvetes vinter är en bok om hederskultur, om kontrasten mellan de regler som sällan eller aldrig sägs högt och så det som man bankar in i folk med våld. Sextonåriga Ree har ansvar för sin psykiskt sjuka mamma, två yngre bröder samt huset i Ozarkbergen, USA. Pappa Jessup tillverkar metamfetamin och försvinner långa perioder från familjen. Ree är, liksom stora delar av det samhälle hon lever i, en Dolly. Man har benkoll på varandra. Man ställer upp för familjen och man tjallar inte. De är rester av ett resandefolk som lever på att framställa och sälja knark samt på jakt, ibland blir det ekorre, andra gånger hjort. Människorna är trasiga, smutsiga och hungriga. Pappa Jessup har inte varit hemma på länge när polisen kommer förbi för att förklara att om han inte infinner sig i rätten mycket snart så kommer delstaten ta familjens hus som Jessup satt upp som borgen innan han sjappade. Ree måste hitta honom, levande eller död. Men släkten erbjuder ingen hjälp, till största delen ensam reser Ree runt och letar. Hon hindras av det man inte får fråga och det man absolut inte får göra men ansvaret för familjen blir i slutändan större och viktigare än allt annat. Sakta börjar hon tänja på gränserna och områdets alla urgamla strukturer synliggörs, blir både lättare och svårare att förstå. Det är en becksvart bok. Men inte utan hopp, absolut inte utan kärlek. Ree’s omtanke och känsla för den sjuka mamman och de aningslösa bröderna överstiger allt annat. Det är för dem hon gör det, även om det försätter henne själv i fara. En ljusglimt är också den bästa kompisen som bor i en husvagn på svärföräldrarnas tomt med ett spädbarn och en äkta man som egentligen inte ville ha henne. Tillsammans drar de två unga kvinnorna varandra uppåt, tröstar och hjälper.



14 kommentarer:

  1. Ja vinter kan vara smått deprimerande.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nu gillar ju jag vinter. :-) Men jo, boken är ganska tung och deprimerande.

      Radera
  2. Ja det verkar verkligen vara en mörk bok. Men intressant! Tack för tipset!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Sannerligen mörk! Men riktigt, riktigt bra.

      Radera
  3. Svar
    1. Har inte läst något annat av honom men nu blev jag riktigt sugen på att göra det.

      Radera
  4. Tack för tipset! Den verkar helt i min smak :-)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Roligt! Varsågod. :-) Filmen rekommenderas också.

      Radera
  5. Svar
    1. Det är milt sagt, gällande den här boken.

      Radera
  6. Trots att jag just nu inte skulle klara av en så mörk bok så låter den så intressant att jag nog måste sätta upp den på önskelistan så kanske jag kan läsa den vid senare tillfälle.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag förstår, ibland behöver man vänta med vissa böcker för att det bara inte passar. Men jag hoppas du orkar med den någon gång i framtiden!

      Radera