Förintelsens minnesdag 2021 - Jag vill inte ha levt förgäves

 

Som vanligt läser jag något nytt om Förintelsen den här dagen och i år blev det Jag vill inte ha levt förgäves av Mari Larsson. En sprillans ny biografi om Anne Frank, flickan som tillsammans med sin familj tvingades gömma sig undan nazisterna i Amsterdam men slutligen blev förrådda och skickades till koncentrationsläger. Dagboken som Anne skrev under tiden som de var gömda bakom faderns företag har jag läst åtskilliga gånger och när jag fick chansen att besöka Prinsengracht 263, var det med stor andakt och respekt jag klev in i de pyttesmå rummen. Boken är fylld med många fina fotografier av Anne och de andra i familjen Frank, somliga som jag aldrig sett förut. 

Boktips så här på samernas nationaldag

Eftersom det är samernas nationaldag och jag lämpligt nog nästan är klar med Herrarna satte oss hit av Elin Anna Labba, så tipsar jag om den. Det är berättelsen om vad som hände för hundra år sedan. I vårt land, i Sverige. Om hur människor tvångsförflyttades, deporterades, från de marker där de bott i otaliga generationer, för att regeringarna i Stockholm och Oslo ville ha det så. Hur familjer slets isär och många återförenades först som vuxna, kanske aldrig. Hur människor dog på vägen till de nya markerna och förlorade allt de ägde när renarna slet sig för att springa tillbaka till fjäll de var vana vid. Det här är en vidunderligt vacker och sorglig bok. Det är hisnande att få möta människorna som var med om detta, se bilder och höra deras ord. Det de berättar kommer aldrig lämna mig. Det gör väldigt ont att läsa men är nödvändigt att få veta - hur vi behandlade människor för inte alls så länge sedan.

"Den samiska historien är så. Den är små skillnader i vegetationen, en vag förhöjning i marken, kåtor som har bränts ned. Vår berättelse är skylten som ingen satte upp, kapitlet som aldrig rymts i historieboken."

 - Elin Anna Labba

(Klicka gärna på bilderna för att göra dem större.)

Häxorna - Elisabeth Östnäs

En dramatisk kärlekshistoria i häxornas tid. Året är 1711, kriget har utarmat folket och pesten härjar i Skåne. Den unga, egensinniga Isabella vill bort från sin hemby och allt skvaller. Hennes mor kallades häxa när hon levde och mostern är läkekvinna, så de mest religiösa spottar efter flickan. Själv tror Isabella inte på magi, utan på logik och medicin. Men under midsommardansen uppenbarar sig en man för henne som ingen annan tycks se. När soldater en tid senare anländer till byn och hon känner igen den unge mannen bland dem omkullkastas allt. Isabella förstår att hon har en förmåga, och den visar sig vara lika användbar som farlig. En katastrof drabbar trakten och i sökandet efter en syndabock vänds snart blickarna mot de helande kvinnorna.

Detta var en självklar läsning då jag älskat författarens tidigare böcker om Turid och jag blev långt ifrån besviken. Allt känns så självklart och jag tror omedelbart på den här sjuttonhundratalsvärlden med de tre kvinnorna Isabella, Karna och Annis. Att läsa Häxorna är att bli förflyttad till en annan tid, där kvinnorna inte hade så mycket att säga till om, där männen hade makten. Det är en bok att bli arg på, riktigt rosenrasande förbannad, för där finns så mycket som inte står rätt till, men samtidigt bara måste man få veta hur det ska gå. Och som om de vanliga orättvisorna inte var nog så slår pesten till i den lilla byn, ett Guds straff som någon måste få skulden för. Sjuttonhundratalets Sverige är en plats där man gärna sparkar nedåt och slickar uppåt, byns präst lyssnar alla på, medan horans dotter och bödelns fru inte har mycket att säga till om. Det är hjärtskärande att läsa om maktlösheten, men det fina språket och de otroliga beskrivningarna av ett nu förlorat Sverige är makalösa. Inser att jag skriver lite förvirrat men det var ett stort älsk på den här boken. Ren kärlek.

Folkmordet i Rwanda

Efter att ha läst Litet land av Gaël Faye så ville jag veta mer om folkmordet i Rwanda, en händelse som jag med fasa minns från mina tonår. Hur kunde nästan en miljon människor slaktas medan omvärlden gjorde absolut ingenting? De belgiska FN-soldaterna åkte hem och lämnade tutsierna att bli mördade med alltifrån machete till maskingevär. Det går inte att läsa så mycket åt gången, allt är så förtvivlat fruktansvärt men jag ska fortsätta läsa om helvetet på jorden även den här helgen, en sida i taget.

Pestens år, Döden i Stockholm 1710 - Magnus Västerbro

I juni 1710 seglar skeppet Stäkesund in i Stockholms yttre skärgård. Det har rest från Pernau, en bit land i Baltikum som tillhör Sverige men som håller på att förloras i det pågående kriget. Alla inkommande skepp ska sättas i karantän och så görs även med Stäkesund men sedan är det något som går mycket fel. På okänt sätt lyckas kaptenen smita igenom karantänen och går i land i Erstaviken för att äta middag och senare under kvällen faller han ner död. En av de dödligaste sjukdomarna någonsin har åter kommit till Stockholm och Sverige. Under sommaren och hösten sprids pesten, först ganska långsamt, men slutligen fortare och fortare och när allt är över har nästan halva stadens befolkning gått åt. Liken ligger kvarlämnade i sina sängar och på gatorna, massgravarna fylls till bredden och en obönhörlig lukt av död sprider sig över de tättbebyggda områdena. Detta är ingen skönlitterär bok men många gånger känns det som en sådan ändå, för den beskriver verkliga och namngivna personer som faktiskt genomlevde, eller dog i, pestens härjningar för trehundra år sedan. Speciellt intressant är hur vi människor beter oss i krissituationer som denna för i grunden är vi samma människa nu som då; förmodligen skulle exakt samma försvarsmekanismer sätta in om en svår och obotlig sjukdom började sprida sig bland oss. Pestens år fick mig att ligga vaken till sent om natten och väcka min sambo med "oemotståndliga" fakta om pesten och dess härjningar. Otäck bok. Underbar bok.

Den underjordiska järnvägen - Colson Whitehead

Författaren Colson Whitehead har berättat att han som barn blev väldigt besviken när han fick höra att den underjordiska järnvägen som hjälpte slavar att fly från plantagen i de södra staterna, inte var en faktiskt järnväg utan en enbart ett namn på något som skedde till fots och till häst ovan jord. Så när han skrev den här boken om Cora, den sextonåriga flicka som lever på ett bomullsplantage i Georgia, förvandlade han flyktvägen till räls och tåg som minsann går under marken. Cora och vännen Caesar börjar sin flykt undan slaveriet och senare även slavjägaren Ridgeway som följer dem genom landet. Den underjordiska järnvägen är ett hopkok av amerikansk historia, många av de sakerna som här tillskrivs artonhundratalets slavtid hände egentligen långt senare, men det gör absolut ingenting negativt med historien. Man förstår vad författaren vill göra, vad han vill berätta om slavmentaliteten, om hur vita sett på den arbetskraft de med tvång hämtade från en annan kontinent och sedan torterade till döds med olika snabbhet. Det är en fruktansvärd historia om oändligt lidande men därmed också så fantastiskt viktig, en historia vi inte får glömma. Fast framför allt är det en historia med otrolig berättarglädje och fint språk. Cora placerar sig intill ens hjärta och stannar där, länge. 

Min europeiska familj de senaste 54 000 åren, av Karin Bojs

Den här boken släpade jag med mig till Sälen och tillbaka, enbart för att jag helt enkelt inte kunde släppa taget om den. Femhundra sidor eller inte. De allra flesta kapitlen är vansinnigt spännande, även om det givetvis är svårt att få bombsäkra svar om något som hände för så oerhört många år sedan. Bojs använder sig mycket av ny DNA-forskning som på många sätt kan ge svar men långt ifrån alltid så uttömmande och detaljerade som man skulle vilja. Som i exemplet att homo sapiens fick barn med neandertalare, vilket har lämnat spår i vår DNA, spår som går att hitta bland de människor som lever i dag. Men exakt hur denna beblandning av gener gick till är naturligtvis oklar. Handlade det om förhållanden, slumpvisa möten eller våldtäkter? All vår historia antyder att det förmodligen har handlat om det sistnämnda, men bombsäkra kan vi inte vara. Författaren har börjat med sin egen familjs historia, sin mammas begravning, och sedan spunnit vidare ner genom seklerna. Vi får läsa om grottmålningar, mosslik, massgravar och olika sätt att tillverka alltifrån pilar till krukor för matlagning. Jag finner allt det här oerhört fascinerande och vill bara ha mer och mer! Vill du läsa en populärvetenskaplig beskrivning av den europeiska storfamiljens framväxt under de 54 000 åren så är detta boken för dig.

Tiden är inte än, av Elin Boardy

Jag har tidigare aldrig läst något av Elin Boardy men jag lovar att Tiden är inte än inte kommer bli det sista av den författaren för mig. Det finns inte ett enda onödigt ord eller kommatecken i texten, allt är precis där det ska vara. Och hon skriver vackert. Det är en konst att skriva om en sådan hemsk händelse, i det här fallet digerdöden, och göra magi av det hela och även få in samhällskritik om världen vi lever i idag. 

Människan som vi får följa på den här vandringen genom Europa under mitten av trettonhundratalet är ibland kvinna, ibland man. Tidsandan dikterade att endast män fick röra sig ute själva utan förkläde. Men kanske väljer just den här människan detta även för att fly det som hände där hemma på gården i Falsterbo? Går det snabbare att glömma om man klipper av sig håret och klär sig i manskläder? Om man inte längre klär sig i jaget som förlorade hela sin familj till en av de mest fruktansvärda sjukdomarna någonsin. Det är åtminstone värt ett försök. Så Sigrid, Jon, Olof och Amund vandrar vidare, i jakt på livet, på döden. På befrielse. 

Läs även gärna KULTURKOLLOS recension av boken som Helena så fint har skrivit.

Barnbruden, Anna Laestadius Larsson

Barnbruden är pastell, peruker och överdådig lyx blandat med smuts, övergrepp och outhärdlig fattigdom. Det är hjärteknipande med den femtonåriga Hedvig Elisabeth Charlotta som kommer ensam över havet för att gifta sig med Karl, bror till konungen Gustav III. Hon blir snabbt vän med Sophie von Fersen, en vänskap som varade livet ut. Berättelsen är ett virrvarr av kärlekshistorier, mer eller mindre lyckade graviditeter samt politik. Det är lättläst och händelserikt, kändes perfekt för semesterns lataste dagar. Ett nedslag i ett sjuttonhundratal som tillhörde de allra rikaste och det kan bli lite tröttsamt med deras "bekymmer". Mer sympati känner jag då för pottungen, den stumma flickan som tar hand om herrskapets avskräde efter natten och henne får man lära känna bättre i bok två, kallad just Pottungen. Sammanfattningsvis så var det underhållande men inte något som lockade till eftertanke. 

Kungadottern, av Elisabeth Östnäs - Sagan om Turid

Tonåriga Turid bor med sin pappa som är kung, sin styvmamma och bror i en liten by vid kusten. Den tidigare rika och starka pappan har blivit gammal och för att byn ska kunna leva vidare måste Turid giftas bort med någon hon kan skapa en egen familj med. Något hon inte är helt säker på att hon vill. Hon vill se världen! Resa och skriva om vad hon upplever När den hårda och kalla vintern kommer råkar den redan hårt drabbade byn ännu mera illa ut och Turid måste börja ta alltmer vuxna beslut än tidigare.

Älskade vikingatid. Älskade Turid! Hon känns väldigt besläktad med Siri Pettersens Hirka i Korpringarna, de är liksom samma andas barn om än väldigt skilda vad gäller många av de yttre omständigheterna. Åh vad jag älskar de här starka tjejerna som dyker upp överallt nuförtiden. Och även om jag vrider mig av obehag vid alla extremt detaljerade beskrivningar av blot, våldsamma slag, våldtäkt och dödande av spädbarn, så kan jag ändå inte låta bli att tycka om att det hårda vikingalivet inte förskönas av ett nedlåtande "så levde de lyckliga i alla sina dagar". Det hårda är en del av skönheten. Och bäst av allt? Tvåan finns redan utgiven och den ska jag läsa så fort jag bara kan.

Historiskan

Ny tidning som inköptes strax före helgen! Historiskan är Sveriges första (och enda) kvinnohistoriska tidning. En snabb bläddring fick mig intresserad av i stort sett alla artiklarna, men speciellt den om kvinnorna i spanska inbördeskriget och den om suffragetterna.

Jag är den siste juden, av Chil Rajchman

I förordet av Salomon Schulman står det: "Läs, låt ögonen stanna upp ett tag, se dig om i rummet, övertyga dig om att du befinner dig där i vårt nu och att du inte sugits in i ett outhärdligt Treblinka." Det är ett bra råd, för texten är helt och hållet fruktansvärd. Från det första ordet till det sista så är det en glasklar beskrivning av något av det hemskaste människan gjort. Nazisterna var utstuderade på ett sätt som skrämmer mer än annan ondska, de utvecklade hela tiden nya och snabbare metoder i sina dödsfabriker för att öka antalet dödade. På lite mer än 130 sidor får man vara med om en nedstigning i helvetet. Ofattbart täcker det inte. Möjligen stannar man då och då upp i läsningen när exempelvis ordet "banditerna" dyker upp som synonym till "nazisterna", det känns gammaldags och udda men kanske är det ofrånkomligt i en text som är från en annan tid. I övrigt så är Jag är den siste juden en naken berättelse som är omöjlig att värja sig ifrån. Det kan kännas jobbigt att läsa mer än några sidor i taget då allt som väller över en kan vara svårt, eller omöjligt, att processa, men jag skulle absolut att rekommendera den för alla jag känner.