Författaren Colson Whitehead har berättat att han som barn blev väldigt besviken när han fick höra att den underjordiska järnvägen som hjälpte slavar att fly från plantagen i de södra staterna, inte var en faktiskt järnväg utan en enbart ett namn på något som skedde till fots och till häst ovan jord. Så när han skrev den här boken om Cora, den sextonåriga flicka som lever på ett bomullsplantage i Georgia, förvandlade han flyktvägen till räls och tåg som minsann går under marken. Cora och vännen Caesar börjar sin flykt undan slaveriet och senare även slavjägaren Ridgeway som följer dem genom landet. Den underjordiska järnvägen är ett hopkok av amerikansk historia, många av de sakerna som här tillskrivs artonhundratalets slavtid hände egentligen långt senare, men det gör absolut ingenting negativt med historien. Man förstår vad författaren vill göra, vad han vill berätta om slavmentaliteten, om hur vita sett på den arbetskraft de med tvång hämtade från en annan kontinent och sedan torterade till döds med olika snabbhet. Det är en fruktansvärd historia om oändligt lidande men därmed också så fantastiskt viktig, en historia vi inte får glömma. Fast framför allt är det en historia med otrolig berättarglädje och fint språk. Cora placerar sig intill ens hjärta och stannar där, länge.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar