Brun flicka drömmer - Jacqueline Woodson

Den amerikanska författaren Jacqueline Woodson skriver om sin barndom och uppväxt på fri vers, den enda av hennes trettiotal böcker som än så länge finns på svenska. Efter att ha läst denna hoppas jag vilt på att fler blir översatta för vilket språk hon har, vilken ton! Med korta men exakta meningar vecklas en hel värld ut. Jacqueline föds, tillsammans med sina tre syskon, in i den amerikanska Södern under sextiotalet, med allt vad det innebär. Där finns mamma och mormor som med näbbar och klor kämpar för barnen de älskar så mycket, pappan försvinner ganska snabbt ut ur bilden. Morfar får kliva in och bli en av få manliga förebilder. De flyttar så småningom till Brooklyn, New York, där fattigdomen är av en annan sort men ändå förlamande begränsande. Woodson skriver om segregation, vänskap, rasism, kärlek och avundsjuka och gör det så vackert att man vill gråta. Nu bara måste jag leta fram hennes ungdomsböcker på engelska och plöja igenom - jag anar ett sommarprojekt!

Tidigare i år tilldelades Woodson Astrid Lindgren Memorial Award.

30 år av tystnad, mitt liv i skuggan av mordet på Olof Palme - Anna Hage & Ana Udovic

Anna Hage var sjutton år när hon av en händelse blev vittne till mordet på Olof Palme. Hon slängde sig ur bilen hon satt i på Sveavägen och började genast göra hjärt-lungräddning på mannen hon till en början inte alls kände igen som Sveriges statsminister, medan hennes väninna gjorde sitt bästa för att ta hand om Lisbet Palme. I efterhand har Anna beskrivits i media och vid rättegångar som en ung sjuksköterskestudent när  hon i själva verket var minderårig gymnasieelev. En vilsen sjuttonåring som inte fick någon hjälp alls att komma igenom traumat under mordnatten och heller inte blev förberedd inför de rättegångar hon förväntades vittna i. Chockad och rädd fick hon klara sig själv och det har hon sedan fortsatt att göra, tills det en dag bara tog stopp. 2016 insåg hon att hon måste ta tag i de känslor och reaktioner som Palme-mordet fortfarande rörde upp i henne och som begränsade vardagen. 

Mordet på statsminister Olof Palme är ett nationellt trauma. Jag var bara elva år när det hände men minns förvirringen, chocken och senare ilskan och förtvivlan när mördaren aldrig greps. Jag har läst mycket om händelsen men har som så många andra aldrig förstått just hur dåligt behandlad Anna Hage blev. Till tidens försvar så visste man inte då i Sverige hur vittnen till våldsamma händelser borde behandlas, att de behöver debriefas och få hjälp med bearbetning efteråt men bara sunt förnuft borde fått någon i allt detta att fånga upp henne. Om inte annat borde man förstått att hon skulle bli ett mycket bättre vittne om hon fick hjälp av förstående vuxna. Nu fick hon istället bearbeta händelsen med sina jämnåriga som ofta förvärrade hennes känslor av panik och skräck, fast de självfallet inte menade att göra det. Men allra mest mystiskt måste ändå vara de personer: poliser, privatspanare, militärer (!) och journalister som under dessa trettio år kontaktat henne på alla möjliga tider och platser för att få veta mer eller varna henne för att tala med andra, hur hon ständigt bara förväntats ställa upp. Jag kan förstå hur det plötsligt och upprepat måste försatt henne i ett tillstånd av skräck med tanke på hur fasansfullt det var för henne att ständigt återkomma till mordet. Det har varit ett privilegium att få följa med Anna på resan mot bearbetning för att möjliggöra ett avslut.

En stor liten bok om Förintelsen

Det är Förintelsens minnesdag idag, det internationella högtidlighållandet av Förintelsens offer. Vilket innebär att det är 73 år sedan koncentrationslägret Auschwitz befriades, en händelse som aldrig upphör att vara hisnande. Det är svårt att tänka på vad allt det där hatet, men kanske främst ignoransen, orsakade. För varje år som går så kommer vi allt närmare ett upprepande när de som var med under andra världskriget försvinner och inte längre kan berätta sina historier. I år läser jag Och du kom inte tillbaka av Marceline Loridans-Ivens som femton år gammal anlände till Auschwitz tillsammans med sin pappa. Hon överlevde medan han blev dödad av nazisterna. Boken är skriven till pappan i du-form som ett svar på den lilla lapp han på något outgrundligt sätt lyckades sända henne i lägret, ett meddelande hon inte längre minns förutom de inledande orden Min kära lilla dotter. Hur överlever man att överleva nästan total förintelse? Detta är en till formatet pytteliten bok men varje ord och mening är vägt på guldvåg och fullkomligt dånar i mitt huvud medan jag läser. Visst är det otäckt, men samtidigt så finns det nästan inte ord för att tillräckligt beskriva de här handlingarna och händelserna, de vanliga räcker liksom inte till. Det blir för abstrakt. Man läser om död som industri och kan inte förstå att det faktiskt hände på riktigt men detta är alldeles för viktigt för att se bort ifrån. Vi måste våga och orka läsa de här berättelserna.

Åt alla de som stod i lobbyn och läste listor eller ute på trottoarerna och viftade med plakat och foton på jakt efter försvunna familjemedlemmar upprepade jag: "Alla är döda." Om de envisades och visade familjefoton sade jag lugnt och stilla: "Fanns det barn? Inte ett enda barn kommer att återvända." Jag vaktade inte på mina ord, tog ingen hänsyn till deras känslor, jag var van vid döden. Jag hade blivit lika hård som de deporterade som mötte oss när vi kom till Birkenau och inte gav ett ord till tröst. Som överlevande står man inte ut med andras tårar. Man skulle kunna drunkna i dem.

Skuggan av ett liv, av Hilary Mantel

Vem är Hilary Mantel? Englands stora författare just nu, Dame Hilary. I Skuggan av ett liv berättar hon om sin barndom och då sett totalt ur barnets synvinkel. Hon skriver om hur hennes mamma träffade en ny man, som flyttade in hos familjen och hur pappan under flera år bodde kvar i den nya konstellationen. Skvallret på byn tog slutligen ut sin rätt och den nya familjen flydde flera år senare till en ny ort, ett nytt hus. Mantel berättar om sina många upplevelser med det onaturliga, saker hon sett och känt. Är det utslag av hennes medicinska historia eller är hon mer känslig tack vare detta?

Allra bäst blir Mantel när hon beskriver den okunskap och det förakt hon mött från en läkarkår som mer än gärna fyllde henne med psykofarmaka istället för att hitta vad som faktiskt vad fel. Att hon sedan aldrig fick de barn hon så hett längtat efter gör ont att läsa. Och hatet hon har mött, och fortfarande möter, för att hon är kraftigt överviktig skär i hjärtat. Man blir hårt påmind om att kvinnor fortfarande ofta ses som ögongodis, varelser som är till för att tjäna och när de inte kan det, blir till något som föraktas. Detta trots att man är landets mest säljande författare. Jag plöjde den här boken på några få timmar, det var tvåhundra sidor ren njutning.

Hilary Mantels memoarer!

Då jag inte vann boken i Kulturkollos förnämliga utlottning fick jag använda delar av mitt julklappspresentkort. Men nu har jag den i min ägo! Persern är inte riktigt lika pepp som jag men den nyinköpta boken verkar ändå vara godkänd som huvudkudde. Nu ska jag bara hindra mig själv från att slänga allt annat åt sidan för att hetsläsa Skuggan av ett liv.