Anna Hage var sjutton år när hon av en händelse blev vittne till mordet på Olof Palme. Hon slängde sig ur bilen hon satt i på Sveavägen och började genast göra hjärt-lungräddning på mannen hon till en början inte alls kände igen som Sveriges statsminister, medan hennes väninna gjorde sitt bästa för att ta hand om Lisbet Palme. I efterhand har Anna beskrivits i media och vid rättegångar som en ung sjuksköterskestudent när hon i själva verket var minderårig gymnasieelev. En vilsen sjuttonåring som inte fick någon hjälp alls att komma igenom traumat under mordnatten och heller inte blev förberedd inför de rättegångar hon förväntades vittna i. Chockad och rädd fick hon klara sig själv och det har hon sedan fortsatt att göra, tills det en dag bara tog stopp. 2016 insåg hon att hon måste ta tag i de känslor och reaktioner som Palme-mordet fortfarande rörde upp i henne och som begränsade vardagen.
Mordet på statsminister Olof Palme är ett nationellt trauma. Jag var bara elva år när det hände men minns förvirringen, chocken och senare ilskan och förtvivlan när mördaren aldrig greps. Jag har läst mycket om händelsen men har som så många andra aldrig förstått just hur dåligt behandlad Anna Hage blev. Till tidens försvar så visste man inte då i Sverige hur vittnen till våldsamma händelser borde behandlas, att de behöver debriefas och få hjälp med bearbetning efteråt men bara sunt förnuft borde fått någon i allt detta att fånga upp henne. Om inte annat borde man förstått att hon skulle bli ett mycket bättre vittne om hon fick hjälp av förstående vuxna. Nu fick hon istället bearbeta händelsen med sina jämnåriga som ofta förvärrade hennes känslor av panik och skräck, fast de självfallet inte menade att göra det. Men allra mest mystiskt måste ändå vara de personer: poliser, privatspanare, militärer (!) och journalister som under dessa trettio år kontaktat henne på alla möjliga tider och platser för att få veta mer eller varna henne för att tala med andra, hur hon ständigt bara förväntats ställa upp. Jag kan förstå hur det plötsligt och upprepat måste försatt henne i ett tillstånd av skräck med tanke på hur fasansfullt det var för henne att ständigt återkomma till mordet. Det har varit ett privilegium att få följa med Anna på resan mot bearbetning för att möjliggöra ett avslut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar