onsdag 28 juni 2017

Mörkret i Harry Potter


Vad är det då som får en fyrtiotvåårig kvinna med familj och jobb att på fritiden önska att hon vore tolv och befann sig i ett fantasislott i Skottland? Som får henne att köpa merchandise för tusentals kronor, planera resor för ännu mer pengar till både London och Orlando, Florida - enbart för att få vistas i de miljöer som beskrivs i böckerna och visas i filmerna. När jag försöker analysera varför jag på riktigt älskar det här så mycket, så kommer jag allt som oftast fram till att det är tack vare mörkret. Berättelsen börjar som vilka barnböcker som helst men då de bland annat skrevs för att en generation barn och ungdomar skulle kunna växa upp tillsammans med dem, blev de snabbt vuxnare och läskigare. Mörkare. Familjen Dursley och situationen på Privet Drive är inget annat än fruktansvärd men den ställs ändå mot löftet om en annan framtid, man tror aldrig riktigt att det kommer vara för någon längre tid. Men Harrys saknad efter sina föräldrar är "på riktigt" från första början, den slarvas inte bort. Och när fler människor man älskar och beundrar, fortsätter att dö i framförallt de senare böckerna, så kan jag inte känna annat än stor beundran inför J.K. Rowling. Hon tillåter sina karaktärer att vara småaktiga, krävande, arga och sörjande. Också. Samtidigt som de är älskvärda, roliga och spännande. Ännu ett exempel på fint beskrivet mörker är Nevilles föräldrar, Frank och Alice Longbottom, som blev torterade till vansinne av Bellatrix Lestrange, och ligger på Sankt Mungos Sjukhus För Magiska Sjukdomar och Åkommor. Neville själv skäms på tonåringars vis, Ron och Hermoine är först nyfikna men skäms sedan också när de förstår vad som hänt. Nevilles farmor däremot, hon blir arg och säger åt Neville att vara stolt. Böckerna tar upp många sådana här exempel, situationer när de flesta barn och ungdomar kanske skäms och döljer saker när de faktiskt inte har någon anledning.




Sedan finns såklart även en helt otrolig uppsättning med skurkar som man älskar att hata, som jag praktiskt taget frossar i. Dolores Umbridge är den jag avskyr mest, mer än exempelvis familjen Malfoy som är så onda att de nästan blir klichéer. Det är läskigare när ondskan bär rosa, har bilder av kattungar på väggarna och gillar att följa regler, än när de bor i fuktiga slott och har tatueringar. Sedan Snape då. En av de mest spännande karaktärerna någonsin eftersom man i sju böcker hela tiden funderar på om han på riktigt är ond eller god. Men visst bär han på ett mörker inom sig, ett mörker som hela tiden riskerar att sippra ut. Så sammanfattningsvis är det bästa mörkret i Harry Potter det som beskriver den mänskliga naturen, inte de ondaste av onda trollkarlar eller de läskigaste av drakar.

2 kommentarer:

  1. Jag håller med, jag älskar mörkret i Harry Potter och hur det blir, som du säger, svartare för varje bok. Jag hade turen att vara exakt den där generationen, jag var tio år när första boken kom ut och åldrades ett år för varje bok. Jag tycker fortfarande det är bästa sättet att läsa dem, en per år.

    Jag älskar också att skurkarna inte är så svartvita. Just Malfoys tycker jag ändå är ganska intressanta på det sättet, särskilt Dracos utveckling i sjätte boken. Hur plågad han är och hur hans ondska liksom krackelerar med tiden. Inte ens Narcissa och Lucius bryr sig ju om ondskan mot slutet av striden utan vill bara hitta sin son.

    Det finns verkligen mycket att prata om det temat.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Härligt att få ha varit "rätt" generation i det här fallet!

      Du har helt rätt i att Malfoys, åtminstone mot slutet av serien, är mer komplexa än de flesta skurkarna. Det är där med kärleken till barnen, som genomsyrar allt i Harry Potter. Men i början tycker jag ändå att de är ganska slentrianonda. Man vet att de är otäcka, att de kommer få ett övertag i mitten av berättelsen men sedan ändå åka på stryk mot slutet. Det är något väldigt tryggt (och trist) med det.

      Nu en vecka efter att jag skrev det här inlägget så har jag kommit på så mycket mer jag skulle vilja ta upp, så jag håller med om att det finns en hel del att prata om vad gäller temat.

      Radera