tisdag 27 juni 2017

The Boy Who Lived


Jag snubblade över den första boken av en slump. Precis när den kommit på svenska så hittade jag den på Åhléns och hade då givetvis ingen aning om vad för slags bok jag höll i mina händer eller vilket genomslag den, de efterföljande böckerna och filmerna, skulle ha på mitt liv. Redan på den första sidan skrattade jag högt och jag vet inte hur länge jag stod där och tjuvläste innan jag kom på att jag kunde betala för boken och åka hem läsa klart, men jag hann nog åtminstone ett kapitel. Det gick liksom inte att sluta. Där fanns de hejdlöst elaka Mr och Mrs Dursley, den lilla skrubben under trapporna, bortskämda Dudley, ugglorna och männen i mantel och hatt. Allt var oemotståndligt. Speciellt lutade mot löftet om vad som komma skulle. Författaren John Ajvide Lindqvist har sagt att han grät när Harry Potter fick sitt antagningsbrev till Hogwarts i den första filmen. Jag fick samma "välkommen hem"-känsla när jag dök in i den första boken. Det är här du ska vara, ledsen att vi först placerade dig fel i livet. Att jag var strax över tjugo år istället för tolv spelade absolut ingen roll. Några år senare tajmades en resa till London inför släppet av den fjärde boken och mitt resesällskap surnade till ordentligt när jag släpade med mig den nästan åttahundra sidor tjocka tegelstenen vart vi än åkte och gick. Jag spenderade även en stor del av resekassan på fula Harry Potter-bokmärken och dylikt på bokhandeln Waterstone’s, det här var givetvis innan den flod av merchandise som finns idag hade börjat välla över oss. 





Fortfarande fylls jag av så många känslor när jag håller i mitt slitna, sönderlästa exemplar av Harry Potter och de vises sten. Det här omslaget innebär ett löfte. Världen som J.K. Rowling hittade på i och med den här barnboken betyder så oerhört mycket för mig och jag spenderar många långa timmar där varje månad. Jag vet faktiskt inte riktigt vad jag skulle göra utan Potter-verse.



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar