Den här besattheten...

Jag har knarkat Harry Potter den här semestern. Läst böckerna på svenska och på engelska, sett filmerna. Det har inte funnits någon hejd. Förmodligen beror detta på att det har behövts tröst den här sommaren. Inte för att vi i familjen inte haft det bra, för det har vi. Men för att vi hukar oss och väntar, håller andan en smula. Min tillflyktsort har under de senaste tjugo åren varit Hogwarts, så det är inte underligt att jag fortsätter åka dit. Okej då: "åka". Jag tror även att jag sörjer att vi nyligen gjort allt Harry Potterigt som vi kan; filmstudion i London, Orlando Florida. Det finns inget på vänt, inget vi planerar att åka iväg på och snart är min killes pojkar för stora och kommer inte vilja följa med på sånt här. Ja, ni hör ju hur ynklig jag är. 

Under juli läste jag den sista boken: Harry Potter och dödsrelikerna samtidigt som jag plöjde jubileumsutgåvan av Harry Potter and the Philopsopher's Stone, Ravenclaw edition, den allra första boken. Fråga mig inte exakt hur det går ihop för det kan jag inte förklara ens för mig själv men det var trevligt att samtidigt få börja om från början med den glädjeexplosion som den första boken faktiskt är vid samma tillfälle som jag läste om hur många älskade karaktärer gick bort i den sista. Det är Kulla Gulla all over again. Där började jag allt som oftast om med bokserien när jag kommit till slutet, för jag längtade tillbaka till början när allt var enklare och mer förståeligt. Tryggt.

Den här senaste omläsningen har jag ägnat lite extra åt Professor Snape och mer än tidigare noterat hur han har gestaltats genom alla böckerna, men även familjen Malfoy. Dödsätarna är snäppet mer intressanta än de goda men är det något J.K. Rowling har lärt oss så är det att ingen människa är genomgod eller genomond. Det är dock lika sorgligt varje gång att läsa om hur Harry ser Snapes sista minnen, hur han tänker på Lily och man äntligen får förklaringen till så mycket. Jag älskar Professor Snape lite mer för varje gång jag tar mig igenom böckerna, sedan blir jag ledsen över att Alan Rickman har gått bort. Och så börjar jag om läsningen från början igen. 

"Hemma".