Det är med stor behållning jag läser Poppy Pym & faraos förbannelse, tro nu inget annat! Jag har inte så jättemånga sidor kvar men innan recensionen så måste jag ändå ta upp det som närmast liknar en parodi på en älskad bokserie. Blurben på baksidan ropar självsäkert ut: "Är Poppy Pym den nya Harry Potter?" (The Independent) och jag blir enbart irriterad. Jag förstår att förlagen förtvivlat letar efter nästa stora grej och självklart vill alla att just de hittar det! Men att utropa Nästa-Harry-Potter på vart och vartannat bokomslag betyder inte att det faktiskt händer. Vill vi förresten ens ha en "ny" Harry Potter? Vore det inte bättre med något helt fristående och självständigt?
Den här boken uppvisar en sådan enorm läsglädje och tro på läsaren att jag bara vill jubla. Det är roligt, smart och har karaktärer som är som folk är mest, i de flesta fall hur som helst. Men hela berättelsen är som en inverterad Harry Potter, det är nästan så att jag glömmer bort att läsa för nöjes skull och går över till att bara leta likheter: Det finns fyra elevhem, det handlar om tre vänner där den ena är en boknörd och den andra är klumpig men godhjärtad, samt huvudpersonen då - som hittades inlindad i en filt som spädbarn och vuxit upp utan sina biologiska föräldrar. Skolan har en knasig rektor med förkärlek för karameller. Det finns en elak kemilärare som på första lektionen pratar om att de fått en kändis i klassen och sedan gör allt för att förödmjuka Poppy. Snape, anyone? Där finns en ljusblond och rik flicka som hela tiden hänvisar till sin pappa och genast blir Poppys nemesis. Barnen har lektioner i botanik i ett växthus med kupol. Dock har författaren Laura Wood sett till att byta kön på alla karaktärer, där de i HP var män är de i PP kvinnor, och tvärtom.
Men nästan mest förvånad blev jag över beskrivningen av skolans musiklärare, Madame Patrice. Det är en spot on personbeskrivning av Miss Patty från Gilmore Girls, ända ner till cigarettmunstycket.
Riktig recension kommer snart.
Oj, va tråkigt att de var så lika :( Inte kul när man bara sitter och känner att "det här har jag läst innan". Hur kan förlaget ens ha gått med på det här? Det känns ju bara som ett plagiat..
SvaraRaderaJag tror att detta är helt och håller medvetet! Det är gjort med en stor portion humor och med glimten i ögat, det kan kanske till och med ses som en kärleksförklaring till HP. Och även om det är mycket som är likt så är det även mycket annat som INTE är det och därmed tar udden av allt.
Raderaahaaa, ja så kan det säkert vara. Men ska man då verkligen jämföra den med HP på baksidan? :P Blir ju ändå lite konstigt tycker jag..
RaderaJa, det är sant! Jag vet ärligt talat inte hur de har tänkt, vore roligt att få veta. :-)
RaderaVet att jag också reagerade på att det var väldigt mycket som var likt Harry Potter när jag läste :) Men tyckte ändå om den.
SvaraRaderaDet gjorde jag med! För även om det är anmärkningsvärt mycket som är likt så är det ändå gjort med kärlek.
RaderaNej vad synd. Har för mig att jag tyckte att det var okej trots att likheterna fanns när jag läste den första delen i serien.
SvaraRaderaJag gillade boken jättemycket! Men det var verkligen anmärkningsvärt många likheter och jag kände att jag bara måste skriva om det.
Radera