En galen tants svettiga försvarstal

Är det bara jag som blir allt mer folkilsken ju varmare och ljusare det blir? Att högt yttra att man inte gillar värme och sol får folk att reagera som om man sagt att man älskar att tortera hundvalpar eller att man som sport drämmer till pensionärer med bildörren på övergångsställen. ”Klaga inte!” skriker de nervöst och ser ut som att man jinxat hela sommaren. För vuxna, utbildade och på alla andra sätt ickevidskepliga människor får gärna för sig att om man klaaagar på värmen så kommer den försvinna i ett litet nafs. Varje gång denna diskussion utspelar sig i min närhet så får jag en överväldigande lust att ta min svettiga tröja och knyckla in den i vederbörandes ansikten. För mig är sommaren mest en period av just transpiration samt ett evighetssökande efter sol- och getingfria platser. Jag sover otroligt dåligt och blir lätt galen varje gång jag tvingas åka kommunalt i rusningstrafik (två gånger om dagen) med min näsa i någon främmande persons armhåla, fast jag skulle faktiskt kunna tänka mig att bygga bo nere på tunnelbanans Blå linje där det otroligt nog är svalt även i augusti.

Varje vår tror jag att folk jag känner plötsligt har gått med i en sekt, det är som om de alla vore Tompa Cruise när han hoppade i Oprah Winfreys soffa eller förvandlats till kvinnan i reklamfilmen som slår händerna för öronen och skriker: Bingo! Bingo! Bingo! och mest irriterad blir jag när dessa personer inte har ett bättre verbalt försvar än: ”Men ändå…” Som om enbart deras glädje över vädret skulle räcka för att även göra mig glad. Varför det nu skulle göra det när min nöjdhet under vintern inte glädjer dem. ”Men ändå…” för att de helt enkelt vägrar tro att någon kan tycka eller känna annorlunda än de själva. Så anklagar de mig för brist på förståelse och empati. *Mutter, svordom, fnys.

Vad har nu detta med böcker och läsning att göra? Inte ett skvatt men jag var tvungen att få det ur systemet. Nu känns det lite bättre och i morgon fortsätter detta att vara en bokblogg igen.