Allra hemskaste syster, av Lina Forss

Så här beskrivs boken på Adlibris:

"Allra hemskaste syster är ett klassiskt drama i samtidsmiljö inspirerat av Shakespeares Kung Lear. Handlingen kretsar kring maktkampen mellan fyra systrar om den döende pappans modeimperium. Kurt Leander äger en världsomspännande klädjätte. Han är svårt sjuk och förbereder sin bortgång. Patriarken samlar sina fyra döttrar och meddelar dem att den som älskar honom mest ska bli rikast belönad. Så ställs syster mot syster i kampen om makten över modeimperiet. men det finns ett nytt testamente ingen av dem känner till och kriget mellan systrarna får en oväntat vändning."

Okej. Chick lit har aldrig varit min favoritkategori av böcker men jag har ändå läst sådana och faktiskt tyckt om flertalet. Ofta är receptet på en för mig läsvärd chick lit en eller flera huvudpersoner som är lätta att tycka om, problem eller frågeställningar som man kan relatera till samt humor. Inget av det finner man i den här boken. Alla karaktärerna är stela och otrevliga, jag känner inget annat än avsky för någon av dem. De bryr sig inte om andra människor av annat än rent egoistiska skäl och när de väl träffar någon som verkar ha lite vänlighet i kroppen så blir de förvånade. Det är en orgie i yta med kläder, överklassregler och förakt för de som är bonniga och inte vet på vilken sida man börjar med kindpussarna och hur många de ska vara. Ingen i familjen, förutom näst yngsta systern Cornelia, verkar bry sig speciellt mycket om den döende patriarken och hon lyckas då och då vara lite ledsen mellan skolket, krogbesöken och de ständiga flygturerna mellan London och Stockholm. Inte för att Leander själv är speciellt trevlig heller, han ägnar sina sista månader på jorden med att glatt spela ut sina barn mot varandra och verkar knappt älska döttrarna, än mindre gilla dem. Det viktiga för honom är att de förstår spelets regler, att de har korrekt bordsskick och kan svälja oförrätter utan att visa svaghet.

Inte heller språkligt är detta någon höjdare. Folk säger inte saker utan de fnissar, fnyser eller fräser fram allt. När de inte brister ut i gråt då. Allt är vrål-, as-, eller skit-någonting (snyggt, fult, pinsamt, sexigt). Det är adjektiv på adjektiv. Hela boken blir till slut nästan enbart en uppräkning av ord, jag glömmer bort att förstå historien. Lite som att vara barn och på gränsen till att knäcka läskoden: jag hör orden ett och ett men tillsammans ger de mig inget sammanhang.

Vad är meningen med den här boken, ska jag tycka synd om de här människorna? Eller ska jag tänka hånfulla tankar om den svenska överklassen? Eller, ve och fasa, beundra dem? Om jag inte åtagit mig att läsa klart den å Bookeds vägnar så hade jag aldrig pinat mig längre än sidan femtio. Det är en av de sämsta böcker jag någonsin läst.