Alla veka handleders natt

Om kvällarna, när jag borde sova eller läsa ut de böcker jag läser på dagtid, så har jag börjat sniffa lite på Alla själars natt av Deborah Harkness. Har enbart kommit ett sextotal sidor in (boken är nästan sjuhundra sidor tjock) och jag suckar samt vänder och vrider på mig konstant under täcket för att den är för otymplig för att läsas liggandes i sängen. Man skulle kunna tro att Eld hade värmt upp mina veka handleder, men icke. Så vad tycker jag då? Har egentligen inte läst tillräckligt långt för att ha en bestämd åsikt men än så länge gillar jag huvudpersonen Diana och hennes forskar-Oxford. Det är murrigt, nördigt och lagom mystiskt. Vampyrerna beskrivs på ett väldigt roligt sätt.

Numera drogs vampyrer gärna mot partikelacceleratorer, arvsmasseforskning och molekylärbiologi. En gång i tiden hade de lockats av sådant som alkemi, anatomi och elektricitet. Om det smällde, hade med blod att göra eller utgav sig för att kunna lösa universums gåta så kunde man vara säker på att det fanns en vampyr i närheten.

Men nu har vampyren Matthew kommit in i bilden och tyvärr är han alldeles för lång, mörk och perfekt för att jag fatta tycke för honom. Varför måste de alltid vara så förbaskat förhäxande? Kunde man inte för en gångs skull l å n g s a m t  få förstå varför hjältinnan attraheras av vampyren utan att han är ända ut i fingerspetsarna överjordiskt underbar och felfri? Gah!