Veckans tips: Den sista kulan sparar jag åt grannen

Jag var sexton år 1991 när Slovenien och Kroatien bröt sig ut Den Socialistiska Jugoslaviska Förbundsrepubliken och de jugoslaviska krigen tog sin början. Striderna, massakrerna och belägringarna pågick till 2001. Utan att riktigt kunna analysera eller bearbeta det jag såg följde jag nyhetsrapporteringarna på teve, satt om eftermiddagarna klistrad vid Sky, BBC och CNN. Jag såg stridsvagnar, brinnande byar och döda människor längs med vägkanten. Och jag kunde inte sluta titta. Fortfarande kan jag för mitt inre se hur Stari Most faller ner i floden Neretva om jag blundar.

När jag växte upp så var många av mina klasskamrater och grannar från Jugoslavien, programmet Språka på serbokroatiska var ett vanligt inslag i SVTs tablå. De var som jag, som min familj. Därför var det en sådan chock att se kriget bryta ut, allt kom så nära och var så likt mitt eget liv och det var med allra största sannolikhet också just därför jag sög åt mig all information jag kom åt. Fortfarande slås jag av det när jag ser bilder från Balkan; naturen, motorvägarna och människorna, så mycket ser ut som här. Så det var definitivt en Det-kunde-varit-här-känsla som fick mig att studera striderna, de stridande och fredsavtalen. Vet inte hur många gånger jag grälade med min pappa som så många andra slog kriget ifrån sig med ett: de är ju inte kloka de där jugoslaverna! Han orkade aldrig sätta sig in i varför de krigade, han gjorde det lätt för sig och sa att de alla var mordiska och fick vad de förtjänade. Ja, alla utom Emil på hans jobb, för han var hur trevlig som helst, trots att han var "därifrån".

Den tjugosjätte maj 2011 greps bosnienserbernas före detta överbefälhavare Ratko Mladić i norra Serbien efter att ha varit på flykt i femton år och i dagarna ställs han till svars för bland annat folkmordet på åttatusen bosnienmuslimska pojkar och män i Srebrenica samt belägringen av Sarajevo som krävde elvatusen människoliv. Kriget började när jag var sexton och nu när jag är trettiosju så är efterverkningarna långt ifrån över. Fortfarande följer jag nyhetsprapporteringen och läser böcker om de jugoslaviska krigen. En av de bästa romanerna om ämnet tycker jag är: Sista kulan sparar jag åt grannen, av Fausta Marianović. Den lämnar ett väldigt personligt avtryck i läsaren och även om man inte förstår vad som är skillnaden på serber, kroater och muslimer så förstår man huvudpersonen och mammans kamp att hålla samman sin familj när de två sönerna plötsligt befinner sig på två olika sidor i kriget.När hon sedan själv beger sig till fronten får man ännu en bild av hur krig kan vara, hur det sliter sönder familjer och utrotar hela folkslag. Man behöver inga förkunskaper för att läsa den här boken, man behöver bara veta hur det är att vara människa.