Är det bara jag som blir
allt mer folkilsken ju varmare och ljusare det blir? Att högt yttra att man
inte gillar värme och sol får folk att reagera som om man sagt att man älskar
att tortera hundvalpar eller att man som sport drämmer till pensionärer med
bildörren på övergångsställen. ”Klaga inte!” skriker de nervöst och ser ut som
att man jinxat hela sommaren. För vuxna, utbildade och på alla andra sätt
ickevidskepliga människor får gärna för sig att om man klaaagar på värmen så kommer den försvinna i ett litet nafs. Varje
gång denna diskussion utspelar sig i min närhet så får jag en överväldigande
lust att ta min svettiga tröja och knyckla in den i vederbörandes ansikten. För
mig är sommaren mest en period av just transpiration samt ett evighetssökande
efter sol- och getingfria platser. Jag sover otroligt dåligt och blir lätt
galen varje gång jag tvingas åka kommunalt i rusningstrafik (två gånger om dagen)
med min näsa i någon främmande persons armhåla, fast jag skulle faktiskt kunna
tänka mig att bygga bo nere på tunnelbanans Blå linje där det otroligt nog är
svalt även i augusti.
Varje vår tror jag att
folk jag känner plötsligt har gått med i en sekt, det är som om de alla vore
Tompa Cruise när han hoppade i Oprah Winfreys soffa eller förvandlats till kvinnan
i reklamfilmen som slår händerna för öronen och skriker: Bingo! Bingo! Bingo! och
mest irriterad blir jag när dessa personer inte har ett bättre verbalt försvar
än: ”Men ändå…” Som om enbart deras glädje över vädret skulle räcka för att
även göra mig glad. Varför det nu skulle göra det när min nöjdhet under vintern
inte glädjer dem. ”Men ändå…” för att de helt enkelt vägrar tro att någon kan
tycka eller känna annorlunda än de själva. Så anklagar de mig för brist på förståelse och empati. *Mutter, svordom, fnys.
Vad har nu detta med
böcker och läsning att göra? Inte ett skvatt men jag var tvungen att få det ur
systemet. Nu känns det lite bättre och i morgon fortsätter detta att vara en
bokblogg igen.
