I'll Be Gone in The Dark - Michelle McNamara

Jag tänker på dem nästan varje kväll; när jag står i sovrummet på övervåningen och gör mig i ordning för natten; när jag inte längre kan se trädäcket på baksidan för att utebelysningen är släckt och heller inte skulle lägga märke till om någon stod gömd bakom staketet. Området jag bor i är medelklass till övre medelklass; vi har radhus och villor med stora fönster. Det är lätt att stjäla sig en glimt av våra liv. Vi vill gärna tro att våra pengar, BMWs och larmskyltar ger oss skydd men det är i områden likt detta som The Golden State Killer under 1970 och 80-talen bröt sig in i minst 120 hus, våldtog över femtio kvinnor samt dödade tolv människor. Vi är potentiellt lättplockade offer bakom våra tunna glasrutor och alltför ofta olåsta bakdörrar.

Charlene Smith. Lyman Smith. Manuela Witthuhn. Gregory Sanchez. Janelle Lisa Cruz. Några exempel på människor som var med om det allra värsta på den plats där de borde varit som tryggast: sängen i sitt eget hem. De var alla med om att vakna mitt i natten med förövaren i sovrummet och en ficklampa riktad mot sina nyvakna ansikten. Eller, förmodligen. För det var så det gick till när han fortfarande "bara" band och våldtog sina offer, innan han gick över till att även mörda dem. Personerna jag nämnt vid namn fick aldrig en chans att berätta om sin gärningsman, de dog där hemma i sina sängar, och det är dem jag tänker på när jag drar ner rullgardinen om kvällen, när jag försöker stänga ondskan ute med en bit styvt tyg. För övrigt finns det inget "bara" med våldtäkt, meningen ovan kommer av att jag inte vet hur jag annars ska uttrycka mig. The Golden State Killer band pojkvännen/sambon/maken eller fick kvinnan att göra det, sedan satte han gärna en kaffekopp med tillhörande fat på mannens rygg och sa att om han hörde minsta skrammel skulle han döda honom. Sedan band han och våldtog kvinnan. När han fortfarande lämnade dem levande låtsades han ofta gå ifrån huset när han var klar och när offren efter många långa minuter äntligen andades ut och började försöka ta sig loss så lade han en knivsudd mot deras rygg för att visa att han fortfarande var kvar. Sedan låg de kvar i timmar, rädda att röra en enda muskel, gråta eller till och med andas för högt. Han fick det att verka så enkelt, han åkte inte fast förrän fyrtiofyra år senare, 72 år gammal, och då med hjälp av DNA-bevisning och släktforskningssidor på nätet. Precis som Michelle McNamara förutspådde. Jag är så oerhört ledsen att hon inte fick leva länge nog för att uppleva hans tillfångatagande men jag är samtidigt säker på att hon ändå vet, var hennes själ än befinner sig idag. 

Och jag kollar varje kväll att alla dörrar är låsta och sover inte längre med sovrumsfönstret på glänt.