Det farligaste djuret av alla - Gary L. Stewart

 

Gary L. Stewart var bara ett spädbarn när han hittades övergiven i en trappuppgång i New Orleans. Nästan 40 år senare får han ett brev som är adresserat till hans adoptivföräldrar. Det är från hans biologiska mamma. Allt eftersom han lär känna sin mamma blir han mer och mer nyfiken på vem hans biologiska pappa är, och han bestämmer sig för att ta söka upp honom. Det resulterar i tolv års envis research i myndighets- och tidningsarkiv och mängder av intervjuer, som till slut leder fram till sanningen. En sanning som tvingar honom att ifrågasätta allt han trott sig veta om sig själv och sin bakgrund.

Att läsa (lyssna på) den här boken var en självklarhet eftersom jag sett filmen Zodiac oräkneliga gånger och läst allt annat jag kommit över om den här mördaren. Som visserligen inte var en av de som dödade flest, men ändå lyckades bli en av de mest omtalade - förmodligen mycket för att han aldrig har fångats. Han är med största sannolikhet död nu, mannen som döpte sig själv till The Zodiac Killer, men gissningarna om vem han var florerar fortfarande. Just den här boken har många poänger, men jag skulle nog tro mer på allt om författaren åtminstone tagit med ett par anledningar till varför hans pappa inte skulle kunna vara The Zodiac. Allt är lite för glasklart, helt utan tvekan. Men det är en jättespännande true crime-berättelse som ringlar sig fram i en lagom takt och som vanligt vill jag se om filmen med Jake Gyllenhaal och en rasande imponerade Robert Downey Jr.

I'll Be Gone in The Dark - Michelle McNamara

Jag tänker på dem nästan varje kväll; när jag står i sovrummet på övervåningen och gör mig i ordning för natten; när jag inte längre kan se trädäcket på baksidan för att utebelysningen är släckt och heller inte skulle lägga märke till om någon stod gömd bakom staketet. Området jag bor i är medelklass till övre medelklass; vi har radhus och villor med stora fönster. Det är lätt att stjäla sig en glimt av våra liv. Vi vill gärna tro att våra pengar, BMWs och larmskyltar ger oss skydd men det är i områden likt detta som The Golden State Killer under 1970 och 80-talen bröt sig in i minst 120 hus, våldtog över femtio kvinnor samt dödade tolv människor. Vi är potentiellt lättplockade offer bakom våra tunna glasrutor och alltför ofta olåsta bakdörrar.

Charlene Smith. Lyman Smith. Manuela Witthuhn. Gregory Sanchez. Janelle Lisa Cruz. Några exempel på människor som var med om det allra värsta på den plats där de borde varit som tryggast: sängen i sitt eget hem. De var alla med om att vakna mitt i natten med förövaren i sovrummet och en ficklampa riktad mot sina nyvakna ansikten. Eller, förmodligen. För det var så det gick till när han fortfarande "bara" band och våldtog sina offer, innan han gick över till att även mörda dem. Personerna jag nämnt vid namn fick aldrig en chans att berätta om sin gärningsman, de dog där hemma i sina sängar, och det är dem jag tänker på när jag drar ner rullgardinen om kvällen, när jag försöker stänga ondskan ute med en bit styvt tyg. För övrigt finns det inget "bara" med våldtäkt, meningen ovan kommer av att jag inte vet hur jag annars ska uttrycka mig. The Golden State Killer band pojkvännen/sambon/maken eller fick kvinnan att göra det, sedan satte han gärna en kaffekopp med tillhörande fat på mannens rygg och sa att om han hörde minsta skrammel skulle han döda honom. Sedan band han och våldtog kvinnan. När han fortfarande lämnade dem levande låtsades han ofta gå ifrån huset när han var klar och när offren efter många långa minuter äntligen andades ut och började försöka ta sig loss så lade han en knivsudd mot deras rygg för att visa att han fortfarande var kvar. Sedan låg de kvar i timmar, rädda att röra en enda muskel, gråta eller till och med andas för högt. Han fick det att verka så enkelt, han åkte inte fast förrän fyrtiofyra år senare, 72 år gammal, och då med hjälp av DNA-bevisning och släktforskningssidor på nätet. Precis som Michelle McNamara förutspådde. Jag är så oerhört ledsen att hon inte fick leva länge nog för att uppleva hans tillfångatagande men jag är samtidigt säker på att hon ändå vet, var hennes själ än befinner sig idag. 

Och jag kollar varje kväll att alla dörrar är låsta och sover inte längre med sovrumsfönstret på glänt.

Kärleken till en besatthet

Av en slump läste jag om en så kallad True Crime-bok som påstods vara exceptionellt bra, så jag började lyssna på den på Storytel. Den heter I'll Be Gone in the Dark, One Woman's Obsessive Search For the Golden State Killer och är skriven av Michelle McNamara. Det är något med hur hon skriver som fascinerar så otroligt mycket, allt detta jobb som lades ner av en true crime-författare under sena kvällar och nätter när resten av hennes familj låg och sov. Även jag har blivit besatt, men snarare av henne, av Michelle. Jag googlar efter bilder och blir irriterad över att det knappt finns en enda på henne ensam, nästan alla är premiärbilder från olika Hollywood-event och alltid med skådespelarmaken Patton Oswalt vid hennes sida. Inte för att jag har något emot honom, tvärtom. Men Michelle förtjänar att få uppmärksammas ensam, för vad hon gjort, för det oerhörda som närmast kan benämnas som ett livsverk i jakten på serievåldtäktsmannen och seriemördaren The Golden State Killer. Hon har inte fått tillräckligt med erkännande för detta men jag hoppas och tror att det kommer. För bara några veckor sedan, två år efter Michelles död, grep polisen mannen som mördade tolv människor och begick minst femtioen våldtäkter. Hennes bok måste ha med saken att göra, även om de ansvariga poliserna inte har velat erkänna det. Än åtminstone. Jag har bara läst halva än så länge men kan inte låta bli att tipsa om den ändå. Den är så djupt obehaglig och full av otäcka detaljer att jag nästan bara kan lyssna på den i dagsljus, på väg till jobbet. Som en kvinna i boken säger angående det fruktansvärda sexualiserade våldet: "I love my husband, but I hate men..."