Sveriges bästa författare

Jag köpte boken för mer än en vecka sedan men har haft fullt upp med att gräva ner mig i science fiction, Johannes Anyuru fick vänta. Nu faller jag handlöst genom Strömavbrottets barn. Vilket språk, blir helt mållös. Är så oerhört förälskad i allt han skriver, läser om meningar och uttalar dem högt. Detta måste vara landets bästa författare just nu.

    Det finns ett skrivande som liknar att lyfta händerna för att skydda ansiktet från slag.

  Det handlade inte i första hand om mig. Det handlade om min far: en välutbildad, ambitiös människa vars drömmar sakta hade sipprat ur honom sen han anlänt till Sverige som flykting, bland annat eftersom något i Sverige uppenbarligen inte kunde se värdet i ett svart ansikte. Det handlade om åren som hade gått medan han drivit omkring på Hisingens isbelagda gator, i det som numera kallas för prekära anställningar, berövad sin värdighet, sin rikedom av erfarenheter. I allt detta - i denna förspillda tid - såg jag blod som hade hällts upp i en skål.

Citat ur Strömavbrottets barn av Johannes Anyuru.

De kommer att drunkna i sina mödrars tårar, av Johannes Anyuru

Årets bästa, och förmodligen de senaste årens, bästa läsning. Den här boken är så storslagen, skrämmande och vansinnig att jag inte riktigt finner ord för att beskriva den. Vad ska det bli av den här författaren? Jag gissar idel stordåd. För det bästa med den här boken ligger i det som inte skrivs ut, det som inte sägs. Den unga kvinnan som kallas Nour är med och iscensätter ett terroristattentat i en bokhandel i Göteborg, men säger efteråt att hon inte alls kommer från Belgien såsom alla tror utan i själva verket är ifrån framtiden. Ett framtida Sverige där muslimer blivit satta i läger, tvingas rita nidteckningar av profeten och får fläskkött till varje måltid. En författare blir kontaktad av Nour, som sitter inspärrad på en rättspsykiatrisk avdelning, och vill att han ska läsa det hon skrivit, höra det hon har att säga. Hon är inte den de säger att hon är; hon är sänd hit för att förmedla ett budskap, för att ändra historiens gång. Den alternativa framtiden "Nour" beskriver är så obehaglig att jag inte riktigt kan tro på att det är mitt hemland den beskriver. Inte för att jag inte tror att det är något som aldrig skulle kunna hända, snarare tvärtom. Språket i De kommer att drunkna i sina mödrars tårar är rakt och poetiskt, lite drömskt, beroendeframkallande. Nobelprismaterial. Kom ihåg var ni hörde det först!

Det kom en storm från paradiset, av Johannes Anyuru

Först när jag har ett fåtal sidor kvar av berättelsen hittar jag tre foton i början av boken, foton som har beskrivits om och om igen. Bilder av en händelse innan allt det hemska, när allt var som det skulle.

Boken börjar med att mannen P sitter fängslad någonstans i östra Afrika på sjuttiotalet. Han är utbildad stridspilot men Idi Amins statskupp i Uganda har har strött grus i maskineriet. Ett par av hans egna beslut, som inte verkade viktiga just då, blandat med yttre omständigheter har fört honom till den pyttelilla cellen. Till tortyr och senare fångläger samt svält. Han måste ta sig ut, han måste ta sig hem. Han förbannar att han faktiskt befann sig utanför krigszonen men självmant sökte sig tillbaka, han visste inte hur illa det var. Johannes Anyuru har ett språk så vidunderligt vackert och träffsäkert att jag har läst varje rad med andakt. Att han dessutom skriver om sin egen pappa ger texten ännu mer mening. Sällan har jag läst något som beskriver flyktingens situation på ett sätt så att jag faktiskt förstår. Veta kan jag inte, i mitt privilegierade liv i väst, i ett land som inte haft krig på flera hundra år. Men jag har fått en glimt, en aning. Nu måste jag fortsätta med Skulle jag dö under andra himlar, författarens första skönlitterära bok, som jag vet att jag har hemma någonstans. Oläst. Helgerån!

När man glömmer boken på fel ställe

Var mitt uppe i Siri Pettersens underbara tredje del av Korpringarna när jag glömde den hemma hos pojkvännen. Vad göra? Man kan inte åka till jobbet utan något att läsa, så jag plockade fram en hyllvärmare. Vilket val jag gjorde! Johannes Anyuru har skrivit något helt fantastiskt, språket är så mjukt och följsamt att man knappt märker våldet, sorgen och skräcken förrän man står knähögt i det och då är det för sent att återvända. Tror jag måste avsluta den här innan jag fortsätter med Kraften.

Årets byte

Jodå, det blev ett gäng böcker på bokrean. Har redan läst ut Jonas Hassen Khemiris Jag ringer mina bröder samt Åsa Mattsson och Caroline Roosmarks Dagarna med Kerstin. Recensioner kommer så fort som möjligt! Lyckades även få ett par Mumin-böcker innan de tog slut. Dock var Stig Dagermans Tysk höst totalslut en timma efter öppning på tisdagsmorgonen, de hade tydligen enbart fått in en mycket liten upplaga.