Först när jag har ett fåtal sidor kvar av berättelsen hittar jag tre foton i början av boken, foton som har beskrivits om och om igen. Bilder av en händelse innan allt det hemska, när allt var som det skulle.
Boken börjar med att mannen P sitter fängslad någonstans i östra Afrika på sjuttiotalet. Han är utbildad stridspilot men Idi Amins statskupp i Uganda har har strött grus i maskineriet. Ett par av hans egna beslut, som inte verkade viktiga just då, blandat med yttre omständigheter har fört honom till den pyttelilla cellen. Till tortyr och senare fångläger samt svält. Han måste ta sig ut, han måste ta sig hem. Han förbannar att han faktiskt befann sig utanför krigszonen men självmant sökte sig tillbaka, han visste inte hur illa det var. Johannes Anyuru har ett språk så vidunderligt vackert och träffsäkert att jag har läst varje rad med andakt. Att han dessutom skriver om sin egen pappa ger texten ännu mer mening. Sällan har jag läst något som beskriver flyktingens situation på ett sätt så att jag faktiskt förstår. Veta kan jag inte, i mitt privilegierade liv i väst, i ett land som inte haft krig på flera hundra år. Men jag har fått en glimt, en aning. Nu måste jag fortsätta med Skulle jag dö under andra himlar, författarens första skönlitterära bok, som jag vet att jag har hemma någonstans. Oläst. Helgerån!
Det är underbart det där, att böcker kan ge oss inblick i liv som vi annars inte kan nå, inte kan förstå. Denna åker upp på Att läsa-listan.
SvaraRaderaDet är det bästa med att läsa, att det är som att resa. Helt otroligt att man kan ta sig så långt, till andra länder och "in i" andra människor bara genom att öppna en bok. Just den här var ett utmärkt exempel på det!
Radera