Fortsättningen på Egenmäktigt förfarande

Ester Nilsson är tillbaka. Och hon har inte lärt sig någonting.

Lena Anderssons fortsättning på Egenmäktigt förfarande heter Utan personligt ansvar och ska läsas så fort jag bara kan lägga vantarna på den. Jag tyckte mycket om första boken om Ester trots (eller tack vare?) att den var så tungläst och jag behövde skämskudde till och från. Efter avslutad läsning har jag tänkt mycket på den, hur den grävde sig in i mitt huvud och stannade kvar där.

Egenmäktigt förfarande, av Lena Andersson

Den obesvarade kärleken. Hur hanterar man den med hedern i behåll? När man agerar såsom känslorna dikterar, det som hela kroppen skriker är det rätta, så gräver man sig enbart djupare ner i elände. Och att göra ingenting är att göra våld mot jaget. Poeten Ester kan inte förstå hur Hugo låg med henne några gånger för att sedan vända sig bort. Under ett år försöker hon växelvis komma Hugo närmare, få förklaringar genom telefonsamtal, mail och sms samt dra sig undan för att slicka såren och få distans. Varje gång hon tar ett steg framåt så vacklar hon två eller tre bakåt. Det är en väldigt jobbig roman, jag var tvungen att ta en paus någonstans i mitten när allt blev övermäktigt. Men jag är samtidigt övertygad om att det är en väldigt viktig roman. Ester tillåts vara pinsam, för på och stundtals totalt omdömeslös, traditionellt sett "okvinnliga" attribut. Men visst blir vi likadana som män när vi är olyckligt kära och jag gillar intensivt att hon balanserar på gränsen till att bli en stalker, men ändå faller tillbaka på rätt sida. De flesta människor inser ändå när de är på väg att gå för långt och det innan de tar till våld. Jag ser fram emot att få läsa en fortsättning på den här historien som ska komma ut hösten 2014.

En hög med halvläst

Nu har jag ett gäng böcker som jag nästan undviker att ens titta på, de ligger som dåliga samveten på mitt nattduksbord. Jag har verkligen varit mycket bättre på att läsa igenom dessa slattar, borttappade och omkörda historier, men jag har ett gäng kvar. Sandra Beijers Det handlar om dig kom jag aldrig riktigt in i, läste bara ett sextiotal sidor innan något annat kom i vägen. Lena Anderssons Egenmäktigt förfarande har ett otroligt språk (jag är väldigt svag för författaren) men det blev halvvägs igenom så jobbigt att jag lade ner ett tag. Så har vi då Insurgent av Veronica Roth där jag också är halvvägs och älskar miljöerna och tiden men har så svårt för huvudpersonen som hela tiden ändrar sig fram och tillbaka och inte vet om hon är kär. Men skit i honom och lev ditt liv ändå! Vill jag skrika men gör det inte. Istället ligger boken där och blänger på mig, liksom de andra.

Var det bra så? av Lena Andersson

Insåg igår att Var det bra så? av Lena Andersson är årets Stockholm läser-bok så jag gick fram till bokhyllan efter frukost och plockade ner den. Sedan satte jag mig i soffan och läste med pauser för enbart tupplur och popcorn-lunch (det senare var ej godkänt av mamma när hon ringde) och jag läste tills boken tog slut. Vet att jag läste den när den kom ut 1999 och att jag gillade väldigt mycket. Även jag är uppvuxen i en förort till Stockholm, om än inte lika mycket miljonprogram som det fiktiva Stensby, hos oss var det de jugoslaviska barnen som hade egna klasser och inte de turkiska. Många av de vuxnas attityder i boken är på pricken, alltså de vuxna som mot kvällen kunde åka hem till en annan verklighet. De lärare som tyckte att vi skulle vara glada åt mångfalden medan de åkte hem till sina villor och aldrig i livet kunde tänka sig att uppfostra sina egna barn där de arbetade.

Var det bra så? berättar om Lotta som växer upp i Stensby i nordvästra Stockholm. Den berättar om hierarkier, makt och hudfärg och om den pinsamma fattigdomen som får barn att ljuga om varför de inte åker till fjällen på skidsemester på sportlovet och vad man har på sig och äter när pengarna är Helt Slut. Det är även en historia om våld, alkoholism och drömmar. En viktig bok som jag hoppas att så många som möjligt läser under det här året.