Denna dagen ett liv, av Jens Andersen

Som ofta vad gäller biografier så har jag svårt att bedöma vad som verkligen är "sant" och vad som är relevant. En författare har valt händelser som hen tycker är viktiga och med vilken ton allting ska beskrivas. När det, som i det här fallet, gäller "Hela Sveriges Sagotant" så aktar man sig dessutom noga för att luckra upp sagotantsbilden. Det är synd. Kanske är det för nära inpå Astrids död för att få en så utförlig biografi som möjligt? För även om jag slukade denna under en sjukdag i sängen och gillade det jag läste, så kändes allt aningens tillrättalagt. Och mot slutet så hastade författaren igenom händelserna. Jag skulle väldigt gärna velat veta mer om tillkomsten av Bröderna Lejonhjärta och Ronja rövardotter! Mina favoriter och ingång till en hel värld av fantasy. 

Förstå mig rätt här, jag önskar mig inga kontroverser, men lite mer känsla, sådant som bränns. Jag saknade text om hennes man, någon hon levde länge med men vars död fick en eller två meningar i en flera hundra sidor lång bok. Skandalen när hon i början av förra seklet födde ett utomäktenskapligt barn är utförligt beskriven, kanske just för att det är så lite upprörande idag. Man blir vansinnig över hur rättslösa de här kvinnorna och barnen var. Skammen svider i själen. Men trots sin väldigt offentliga person så höll hon det privata inom familjen och det måste jag beundra i en tid när många är väldigt gränslösa.

Stark kandidat till presentkortet

Jag uppskattade verkligen julhelgens tre timmar om Astrid Lindgren på Svt, satt uppe sent och såg dem på Play när jag inte hann med det tidigare på dagen. Har sedan stått och hållit i biografin Denna dagen, ett liv och varit väldigt nära att ta med den hem men än har det inte hänt. Fick ett fantastiskt presentkort av min mamma på julafton och den här boken måste jag säga är en väldigt stark kandidat till att bli shoppad på det!

Den dag jag blir fri, av Lawen Mohtadi

Jag blev så glad när jag hos Boken är tankens barn såg att det kommit en biografi om Katarina Taikon. Hon var en av min barndoms mest älskade författare och jag vet inte hur många gånger jag lånade böckerna om Katitzi på biblioteket, säkerligen satte jag något slags rekord. 

 

Det här är en bok som inte bara handlar om författaren och människorättskämpen Katarina Taikon utan lika mycket om romernas situation i Sverige. Det börjar med Katarinas familjs livsöden men blir till ett dokument om en hel folkgrupps mycket tragiska situation. Jag vet inte hur många gånger jag under läsningen har hoppat upp och ner av ilska över orättvisorna eller gråtit över förödmjukelser och sorg. Boken är full av exempel på de motsägelsefulla tankarna som fanns om att romerna borde ha fortsatt med sina kringresande liv för att de inte skulle kunna anpassa sig till det svenska samhället, att de skulle fortsätta vara segregerade och enbart vistas med sina "egna" medan man samtidigt motsatte sig undervisning för romer då det fanns en idé om att för många av dem på samma skola skulle resultera i slagsmål och bråk. Vänta nu, de ska vara för sig själva men inte i svenska klassrum för då blir det problem? Eller att man ville arrestera och köra bort dem i enlighet med lösdriverilagen och med argumentet att de inte kunde försörja sig själva men när man insåg att en stor majoritet trots allt drog in egna pengar (i familjen Taikons fall på bland annat tivoliverksamhet och lagning av kopparkärl) så hittade man på att de förtjänat sitt uppehälle på tiggeri, som inte räknades som riktig inkomst. Men en av de mest obegripliga sakerna för mig är ändå många svenskars illusion om att de bodde i ett land utan rasism och utan orättvisor grundade på ursprung, något som ledde till att romerna till och med förnekades rätten att känna sig illa behandlade.

 

"Och eftersom det inte fanns rashat eller diskriminering i Sverige var den våg av förakt och hat som mötte romer när de flyttade in i bostäder följaktligen inte heller utslag av rasism. Det var vanliga människors rätt att slippa ha romer i sin närhet."

 

Man förnekade som sagt länge romer rätten till bostäder och utbildning med argumentet att de ville ha det såsom de hade det. Vem sjuttsingen vill bo i tält när det är tio minusgrader ute och spädbarnen bokstavligen dör i sina sängar? Katarina fick kämpa för sin och andras skolgång och hon lärde sig inte att läsa och skriva ordentligt förrän hon nästan var vuxen. Bara att snudda vid tanken på att hon kanske inte skulle få skriva sina underbara böcker om Katitzi fyller mig med fasa. De böckerna var tillsammans med Kulla Gulla de jag läste om flest gånger som barn. Jag identifierade mig enormt med Katitzi, lekte att jag var henne och diskuterade många gånger böckerna med min mamma. Katarinas generation var en av de första bland de svenska romerna som fick gå i skolan och jag kan inte låta bli att undra hur många fantastiska berättelser vi gått miste om genom att vägra människorna före henne en utbildning. Genom hela Den dag jag blir fri beskrivs en mycket stark, envis och kärleksfull kvinna men mot slutet av boken anas en annan Katarina Taikon, det talas liksom i förbifarten om depression och alkohol. Bilden av en mycket speciell personlighet tycker jag enbart fördjupas för människors bräcklighet gör dem inte sämre, bara mer mänskliga. Men det är som sagt en kort glimt som jag förstår varför familjen inte vill prata mer om. 

 

1948 gjorde Arne Sucksdorff en kortfilm som heter Uppbrott. Den utspelar sig under Årstabron i Stockholm och många i familjen Taikon medverkar. Den vackra sextonåriga flickan som dansar är Katarina. Se den HÄR.

Moa Martinson - Ordet och kärleken, en biografi, av Kerstin Engman

Det blev en bok läst i helgen, nämligen biografin om Moa Martinson som jag köpte på antikvariat efter att ha läst Kvinnor och äppelträd. Måste erkänna att jag, återigen, blivit helt hypnotiserad av den här kvinnan och hennes liv.

Hon föddes 1890 som Helga Maria i Vårdnäs socken strax utanför Linköping. Hennes mamma Kristina var nitton år och ogift piga så den första tiden levde Helga hos sin mormor och morfar. Vid den här tiden dog vart tionde barn under sitt första levnadsår, levnadsvillkoren för de fattiga var ofta fruktansvärda men när Moa som vuxen skrev om den här tiden ville recensenter få det till att hon överdrev. I själva verket höll hon igen och skrev inte om de allra värsta sakerna hon mindes eller fått berättat för sig. Och det är just de fattigas situation, speciellt kvinnornas och barnens, som går som en röd tråd genom hela hennes författarskap, omtänksamheten om de som hade det svårast under nittonhundratalets första årtionden. Inte heller som vuxen slapp hon undan svårigheter och tragedier, en vårdag 1925 drunknade två av hennes söner, de var nio och tio år gamla. Tre år senare tog hennes man livet av sig. Men hon fortsatte att kämpa, fortsatte att skriva. Tiden med maken Harry Martinson är mycket intressant att läsa om, han var fjorton år yngre men de levde och arbetade ihop i elva år innan han flyttade ifrån torpet Johannesdal för gott.

Ibland blir boken lite spretig i sina försök att få med så mycket som möjligt, korta vänskaper med olika personer svischar förbi på några sidor. Ärligt talat är jag inte heller så intresserad av alla politiska texter i olika tidningar (just ointresset för politik är en brist hos mig, jag vet) men det är klart att det måste finnas med med tanke på Martinsons engagemang. Riktigt intressant är däremot hur hennes böcker togs emot när de kom ut, vad alla recensenter skrev om dem. Det är en finstämd biografi skriven med mycket kärlek men Engman vågar även se Martinsons svaga sidor, både som författare och person. Gillade den skarpt. Jag ska som sagt fortsätta omläsningen med Mor gifter sig-serien nu under sommaren och jag ska baske mig ta mig till hennes torp Johannesdal i Sorunda! Det ligger knappt två kilometer från mitt hem och det är en skam att jag aldrig varit där.

Vid hinderlopp - kasta först hjärtat över hindret.
Moa Martinson

Du och jag, farsan av CajsaStina Åkerström

I augusti 1985 gick vissångaren Fred Åkerström bort, fyrtioåtta år gammal. Hans dotter CajsaStina var då två veckor från att fylla arton. Utan omsvep berättar hon i Du och jag, farsan om sin relation till Fred, hur hon ofta följde med honom på turné och var närvarande vid efterfester och ångestattacker. För det är ingen vacker bild som målas upp, även om den är långtifrån genomsvart. Fred Åkerström tampades med ekon från en svår uppväxt, ett arv han kämpade för att inte föra vidare till nästa generation. Senare tillkom ett alkohol- och tablettmissbruk.

     CajsaStina väjer inte för något. Boken är skriven till Fred och hon ställer frågorna hon aldrig hann formulera när han levde. Varför gjorde du så pappa? Hur kunde du behandla mig på det sättet? Den lilla flickan fick ta långt mer ansvar och skit än hon skulle ha behövt göra. Fred var lynnig och krävde absolut lydnad, kunde få vredesutbrott om saker inte gick hans väg. Men samtidigt så var han kärleksfull och uppmuntrande, speciellt när han hade vita perioder. Som alltid så är det en komplex bild som målas upp, ingen är helt igenom god eller ond.

     Texten är ganska löst sammansatt, det är inte en rak berättelse från punkt a till b. Den känns snarast lite drömsk, på det sätt som minnen ofta framstår flera år efteråt. Särskilt barndomsminnen. Allt det otäcka läggs fram i ljuset men i slutändan är det en bok sprungen ur kärlek, en önskan att göra saker bättre. Att förstå.