Den dag jag blir fri, av Lawen Mohtadi

Jag blev så glad när jag hos Boken är tankens barn såg att det kommit en biografi om Katarina Taikon. Hon var en av min barndoms mest älskade författare och jag vet inte hur många gånger jag lånade böckerna om Katitzi på biblioteket, säkerligen satte jag något slags rekord. 

 

Det här är en bok som inte bara handlar om författaren och människorättskämpen Katarina Taikon utan lika mycket om romernas situation i Sverige. Det börjar med Katarinas familjs livsöden men blir till ett dokument om en hel folkgrupps mycket tragiska situation. Jag vet inte hur många gånger jag under läsningen har hoppat upp och ner av ilska över orättvisorna eller gråtit över förödmjukelser och sorg. Boken är full av exempel på de motsägelsefulla tankarna som fanns om att romerna borde ha fortsatt med sina kringresande liv för att de inte skulle kunna anpassa sig till det svenska samhället, att de skulle fortsätta vara segregerade och enbart vistas med sina "egna" medan man samtidigt motsatte sig undervisning för romer då det fanns en idé om att för många av dem på samma skola skulle resultera i slagsmål och bråk. Vänta nu, de ska vara för sig själva men inte i svenska klassrum för då blir det problem? Eller att man ville arrestera och köra bort dem i enlighet med lösdriverilagen och med argumentet att de inte kunde försörja sig själva men när man insåg att en stor majoritet trots allt drog in egna pengar (i familjen Taikons fall på bland annat tivoliverksamhet och lagning av kopparkärl) så hittade man på att de förtjänat sitt uppehälle på tiggeri, som inte räknades som riktig inkomst. Men en av de mest obegripliga sakerna för mig är ändå många svenskars illusion om att de bodde i ett land utan rasism och utan orättvisor grundade på ursprung, något som ledde till att romerna till och med förnekades rätten att känna sig illa behandlade.

 

"Och eftersom det inte fanns rashat eller diskriminering i Sverige var den våg av förakt och hat som mötte romer när de flyttade in i bostäder följaktligen inte heller utslag av rasism. Det var vanliga människors rätt att slippa ha romer i sin närhet."

 

Man förnekade som sagt länge romer rätten till bostäder och utbildning med argumentet att de ville ha det såsom de hade det. Vem sjuttsingen vill bo i tält när det är tio minusgrader ute och spädbarnen bokstavligen dör i sina sängar? Katarina fick kämpa för sin och andras skolgång och hon lärde sig inte att läsa och skriva ordentligt förrän hon nästan var vuxen. Bara att snudda vid tanken på att hon kanske inte skulle få skriva sina underbara böcker om Katitzi fyller mig med fasa. De böckerna var tillsammans med Kulla Gulla de jag läste om flest gånger som barn. Jag identifierade mig enormt med Katitzi, lekte att jag var henne och diskuterade många gånger böckerna med min mamma. Katarinas generation var en av de första bland de svenska romerna som fick gå i skolan och jag kan inte låta bli att undra hur många fantastiska berättelser vi gått miste om genom att vägra människorna före henne en utbildning. Genom hela Den dag jag blir fri beskrivs en mycket stark, envis och kärleksfull kvinna men mot slutet av boken anas en annan Katarina Taikon, det talas liksom i förbifarten om depression och alkohol. Bilden av en mycket speciell personlighet tycker jag enbart fördjupas för människors bräcklighet gör dem inte sämre, bara mer mänskliga. Men det är som sagt en kort glimt som jag förstår varför familjen inte vill prata mer om. 

 

1948 gjorde Arne Sucksdorff en kortfilm som heter Uppbrott. Den utspelar sig under Årstabron i Stockholm och många i familjen Taikon medverkar. Den vackra sextonåriga flickan som dansar är Katarina. Se den HÄR.