Mörka platser, av Gillian Flynn

Libby Day är trettiotvå år och lever ensam. För tjugofem år sedan var hon den enda överlevanden i vad som kom att kallas för Satansoffret i Kinnakee, när hennes mamma och två systrar brutalt mördades av Libbys femtonåriga bror Ben som nu sitter inne på livstid. Libby har sedan hon var sju levt på en fond som upprättades i hennes namn precis efter morden men nu har pengarna börjat ta slut. När hon blir kontaktad av en grupp privatspanare som envist hävdar att hennes bror är oskyldig blir hon först bara irriterad men inser ändå snart möjligheten att tjäna pengar, pengar som hon så förtvivlat är i behov av. Tillsammans med Lyle som är ledaren för privatspanarna, den så kallade Mordklubben, börjar hon sina efterforskningar i en historia hon en gång var så säker på. Snart går det upp för henne att hon vistas i mycket farliga miljöer med människor som skulle kunna vara inblandade i morden på hennes familj. Var Ben den skyldige eller går mördaren fortfarande omkring därute?

Jag brukar få utslag av deckare och kriminalhistorer. I vanliga fall kliar det rejält på halsen redan efter ett par sidor men med den här boken så hade jag inga problem. Vill gå så långt som att hävda att den nog är det bästa jag läst i genren. Det är till och med så att jag vill ta till svordomar. J*vlar vad bra den är! Flynn är expert på att göra allt så levande med till synes små detaljer. Som den där fattigdomen som kommer fram ur en torftig shoppinglista när Libbys mamma ska unna sig något och tar mer pengar än hon först tänkt men sedan inser att det ändå är för lite. Alldeles för lite. Och det är enbart en detalj i den här kavalkaden av exempel på hur somliga har allt medan andra har inget. Flynn lyckas upprätthålla spänningen ända fram till slutet, det var omöjligt att sluta läsa. Bara-ett-kapitel-till-sjukan. Jag gillar hur vartannat kapitel handlar om Libby i nutid och vartannat om hennes mamma eller bror den dagen när allt skedde. Aldrig blir det jobbigt att byta person eller hoppa tjugofem år i tiden, det fortsätter hela tiden att vara samma historia. Jag har sagt det förut men måste nog få säga det igen: jag älskar huvudpersonen Libby! Trulig, omöjlig, otrevlig och snattande. Men jag tycker så mycket om henne för hela tiden förstår jag varför hon reagerar som hon gör.

 

Nu lämnar jag den här boken vidare till mamma som sedan ska ge den till min moster och jag är baske mig hundra procent helt säker på att de kommer älska den lika mycket som jag gjorde. Mörka platser har varit min räddning under en jobbig vecka.

 

Stort tack till Modernista för recensionsexemplaret!