Heavy Metal Murder, av Lemmy Loot

Sweden Rock Festival, Norje, Sölvesborg. Som vanligt har hårdrocksfansen samlats för att avnjuta flera dagar av solande, ölande och spelningar. Journalisten Carl Barfoth har rest dit tillsammans med ett gäng vänner och förutom att göra det sedvanliga så har han även uppdraget att skriva ett reportage om hårdrockens själ. Med husvagnen som nav ser de band, jobbar sig igenom whiskyflaskor och äter langos. På området finns även Grethe som med enorma kameror dokumenterar festivallivet. Hon håller sig för sig själv och planerar sitt uppdrag. Under fredagskvällen sker det otänkbara; basisten i bandet Desanguinator, skjuts till döds på scenen och mördaren verkar vara borta som i ett trollslag. Vem sköt honom? Carl börjar vid sidan av polisen att försöka ta reda på sanningen. 

Pseudonymen Lemmy Loot har skrivit en hårdrocksthriller. Och oj, vilken hårdrocksthriller! Till en början var jag lite orolig att jag gillade så mycket just för att igenkänningsfaktorn var så hög. Jag har spenderat tre festivaler på den dammiga (om man har tur) alternativt blöta och leriga plats som är Sweden Rock och att läsa om det i romanform var roligare än jag kan beskriva. Att återigen få möta alla dessa människor, stånden med tveksam mat och konserterna, var som att klä sig i en nött och älskad band-t-shirt. Men snart insåg jag att jag gillade även för att det är roligt och smart skrivet och för att jag verkligen ville få veta hur allt hängde ihop. Roligast av allt är styckena med Grethes berättelse. Författaren skulle ha kunnat brodera ut historien något mer, med sina knappa 170 sidor finns det verkligen utrymme för det och slutet kom för snabbt. Men annars så var det enbart mysläsning för mig, till och med till den grad att en resa dit i sommar inte skulle kännas helt osannolik.

Stort tack till Kalla Kulor Förlag för recensionsexemplaret!

Höglandet, av Steinar Bragi

Efter den ekonomiska kraschen på Island förlorade många allt de ägde. Egill och Hrafn är två av dessa människor som arbetat inom finansbranschen men tvingats se på hur deras jobb försvunnit, hur bilarna beslagtagits. De är vänner sedan barnsben men mer än något annat är de rivaler och tävlande, och trots att de inte riktigt har något att tävla om längre så fortsätter de av ohejdad vana. Tillsammans med sina fruar, Anna och Vigdís, bestämmer de sig för att göra en resa till det isländska höglandet men tidigt går allt väldigt snett. Snart befinner de sig hos ett äldre par vars hus verkar vara det enda på många mil. Runtomkring finns bara öken och hur de än försöker så tycks de inte kunna ta sig därifrån.

Den här boken gav mig samma känsla som skräckfilmen The Descent gjorde. Det är något så oerhört skrämmande med att vara fast i en okänd miljö, att känna sig instängd. Här finns inga grottor men det öppna och karga isländska landskapet ger ändå samma känsla. Det är som i mardrömmarna när man försöker springa ifrån skräcken men inte kommer någonvart, när allt istället går långsammare. Man får omväxlande följa de fyra huvudpersonerna och veta mer om deras uppväxt, varför de befinner sig där de gör. Inom gruppen gror avundsjuka och kvinnorna kämpar med att umgås såsom man gör när man förväntas ha något gemensamt men egentligen bara är två av samma kön som råkar befinna sig på samma plats. Jag har absolut inte förstått hela den här boken, somliga scener ligger kvar som kliande myggbett, men den allomfattande känslan av obehag går inte att ta miste på. Höglandet är klaustrofobisk och äcklig, på de allra bästa sätten.