En bok om den mest outhärdliga sorgen. Toms sambo Karin är i slutet av sin graviditet när hon åker till sjukhus med influensabesvär. Snart förstår de att hon råkat ut för något mycket värre, akut leukemi, och det dröjer inte lång tid innan hon ligger nedsövd och barnet plockas ut med kejsarsnitt. Sedan dör Karin. Kvar står Tom med ett nyfött barn och en gastkramande tomhet. Det är nästan omöjligt att beskriva den här boken för den består enbart av känslor, man känner när man läser och känner när man tänker på den. Men sedan när man ska få ner något på pränt så tar det stopp. Jag skrev enbart enstaka stödord när jag antecknade under läsningen. Ångest. Detaljrikt. Svårt att andas. Den första delen av boken, när Karin fortfarande lever, är så ofattbar. Jag fick på riktigt svårt att andas och fick ta pauser i min läsning. Men samtidigt så var det storslagen läsning eftersom det handlar om något så grundläggande, om liv och död. Det är bara sällan de kommer samtidigt. Några av scenerna i boken kommer bli svåra att glömma, Toms samtal med rättsläkaren om varför de inte kan ha en öppen kista vid begravningen är en av dem. Men även de gånger han beskriver kampen med myndigheterna för att dottern officiellt ska bli hans, det räcker inte att han levt ihop med barnets mamma i tio år eller att han var där vid födseln. Staten är fortfarande lika förvånad över att flickan är skriven hos en "okänd". I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv är en oerhört tung bok men nu så här efteråt, när jag fått lite distans till läsningen så är det faktiskt mest kärleken jag minns. Beskrivningarna av Tom och Karins liv tillsammans får mig att känna hopp. De grälar, gnatar och förstår varandra inte, men kärleken finns där, oupphörligen. Det är så här en kärlekshistoria ska skrivas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar