Färjan, av Mats Strandberg

Finlandsfärjan. En miljö de flesta av oss känner till mer eller mindre. Baltic Charisma, en färja som redan har sett sina bästa dagar, ska föra 1 200 människor över Östersjön på en tjugofyratimmarsfest. Det är vitt skilda personligheter som vi får följa. Bland andra kvinnan som reser för att för ett dygn få känna sig lite mindre ensam, mannen som ska fria till sin pojkvän på ett storslaget sätt, tjejerna som ska festa, lämna barn och jobbstrul på land och så pojken och flickan, kusinerna som glidit isär och vars familjer bär på en hemlighet.

Det är de många små sakerna som gör detta till den fantastiska berättelse som det är; ett myller av människor och deras egenheter. Vilka de är, vem de älskar men framförallt: vem de dör för att skydda. Om man läst katastrof-teori så känner man igen hur människor reagerar i händelse av en chockerande, fruktansvärd händelse. Att många faktiskt fastnar, apatiska, i väntan på döden. Hur andra gör saker, försöker fly och till och med hjälper andra. Man vet aldrig vilken typ man är förrän det värst tänkbara inträffar. Beskrivningarna av färjan och dess passagerare innan det hemska slår till är underbara. Allt kommer i korta kapitel där personerna alterneras men det är aldrig problem att förstå vem som är vem. Allt är skrivet med sådan känsla för detaljer, det utvecklas långsamt men blir så småningom glasklart, man får känna sig smart. Sedan blir det slask. Strandberg har inte hållit igen på något, blodet sprutar oavbrutet och skräcken griper tag om en. Det trånga utrymme som en finlandsfärja utgör är en otrolig kuliss till en skräckhistoria, varför har ingen tänkt på det tidigare? På Östersjön kan väldigt få höra dig skrika.