Jag hade tidigare inte läst Jacqueline Woodson när jag av en slump plockade upp Brun flicka drömmer, vilket är hennes memoarer skriven på fri vers, men efter bok två har jag nu definitivt fått en ny favoritförfattare. Det finns inga som helst tvivel om varför hon fick ALMA-priset, litteraturpriset till Astrid Lindgrens minne, för hon har ett språk och en röst som är helt unik och till och med lite beroendeframkallande. After Tupac and D Foster handlar om den sortens vänskap man kan ha som barn, när man nästan sitter ihop vid höften och kan tolka varandra ordlöst. Bokens huvudperson (som förblir namnlös hela berättelsen) och hennes granne Neeka växer upp i Queens, New York. De är tolv år gamla när det en dag står en ny flicka på deras gata, hon kallar sig för D. Trots att D bor en lång bussresa bort blir de nära vänner och spenderar all ledig tid tillsammans. Samtidigt handlar mycket om deras kärlek till artisten Tupac Shakur, en ung man som de identifierar sig med på många olika plan. Woodson har en förmåga att beskriva rasism, segregation, kärlek, förlust och vänskap utan att använda för många ord, hon får en att känna oerhört mycket genom till synes små medel. Tjejerna pratar en något svårläst slang, vilket är det enda "negativa" jag har att säga, men det tar inte många sidor innan man vänjer sig. Den här boken är ren och skär girlpower, en av de skickligaste och mest gripande ungdomsböckerna jag någonsin har läst och nu bara måste jag fortsätta läsa hennes verk.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar