När Toswiahs pappa vittnar mot två poliskollegor måste hela familjen gå med i det armerikanska vittnesskyddsprogrammet. De tvingas flytta från sitt älskade Denver där mormor, katten och alla vännerna finns kvar, människor de aldrig mer får kontakta. Nu lever de isolerade i en hyreslägenhet, i en ny främmande stad. Pappa sitter hela dagarna apatisk framför ett fönster och tittar ut. Mamma får inte längre undervisa utan har gått helt upp i Jehovas Vittnen, något som hon inte alls brydde sig om innan flytten. Så inte nog med att allt har vänts upp och ner, nu får de inte ens fira födelsedagar eller jul längre. Systern gör planer för att fly så fort hon kan och Toswiah själv försöker mest bara överleva. Eller, hon heter ju inte ens Toswiah längre. Hon heter Evie och även om hon i övrigt är helt i sina deprimerade föräldrars händer så har hon åtminstone fått välja sitt nya namn själv.
Jag kan inte nog upprepa att Jacqueline Woodson är en av de bästa ungdomsförfattarna jag någonsin läst. Hon kan lägga in så mycket känsla i relativt lite text och nästan allt viktigt händer inom människorna, vilket ofta gör väldigt ont att läsa om. Viktigast av allt: det får göra ont. Inget blir tillrättalagt på slutet, det kommer ingen magisk fe och svänger med sin trollstav. Människorna i Woodsons böcker lär sig som bäst att leva med sina förluster, hittar nya vägar, men det får ta tid och somliga saker blir aldrig helt bra. Såsom i verkliga livet. Hon är en författare som tar barn och ungdomar på allvar, ser deras värld och lyser upp den. Vi bara måste få dessa böcker översatta så att fler kan läsa dem även här i Sverige!
Låter helt fantastiskt, det är något speciellt med historier som känns så äkta.
SvaraRaderaDet är verkligen så fantastiskt! Med tanke på att hon fick Alma-priset i år så bara måste någon börja översätta henne till svenska snart.
Radera