Flickan Laura växer upp mitt i den stora oändliga skogen. Familjen bor i en timmerstuga och nästan allt de äger och äter har de skaffat sig själva. Pappa Charles jagar, odlar och åker ibland in till staden för att byta till sig de få saker skogen inte kan ge dem. Mamma Caroline tar hand om de tre barnen och hushållet medan flickorna får rycka in där de kan. Det är en otroligt långsam berättelse där nästan ingenting händer, förutom när mamma Caroline av misstag daskar en björn på rumpan, och där beskrivningar av hur man tillreder olika matvaror och kulor till geväret får ta hur många sidor som helst. Det är nästan lite hypnotiserande. Det är svårt att gilla det här lika mycket som jag vet att jag gjorde som barn, just för det är så monotont och händelsefattigt, men av nostalgiska skäl så är det lite mysigt ändå ibland. Men mycket mer än så blir det aldrig, allt är så gammaldags och idylliserat att man vrider sig obekvämt i de stärkta kläderna och unkna könsrollerna. Men det är meningslöst att klaga på en berättelse som utspelar sig för närmare hundrafemtio år sedan, vi kan ju inte ändra på hur världen såg ut. Även om det gör ont i själen att flickor helst bara skulle vara tysta och söta och fick stryk om de protesterade. Jag ger mig genast på nästa bok i serien, Det lilla huset på prärien, som är mest känd och namngav hela serien av böcker - och hoppas på lite mer action!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar