Det blev visst en ordentlig bloggpaus, en hel månad till och med. Jag hade tänkt trappa ner under semestern men ändå lägga ut något vid tillfälle, fast då dog min katt. Min bästa vän under sexton år, hon som räddade mig efter den svåraste dumpningen i mitt liv; hon var min skugga och jag var hennes hela värld. Jag var visserligen lite extra illa rustad för sorg, efter ett vansinnigt sorgligt år av andra anledningar, men är man någonsin beredd? Familjen åkte till Cypern där vi klappade hotellets katter helt blanka, badade i både poolen och havet, men jag läste i ärlighetens namn knappt alls. Jag bara var. Och läsningen har ännu inte riktigt kommit igång. Just nu är jag ledig en vecka helt själv, utan man eller bonusbarn, och jag ser mest på serier: Doctor Who, Gilmore Girls, Sharp Objects, Castle Rock. Samt givetvis även Harry Potter-filmerna. Men nu är det äntligen höst, vi har lämnat den heta kvalmiga sommaren bakom oss och luften går att andas. Nu ska jag börja läsa igen.
Man är verkligen aldrig beredd på att säga farväl. Jag saknar fortfarande Aramis otroligt mycket, trots att det gått 3 år och fasar inför den dagen då det blir dags igen.
SvaraRaderaNej, men är nog aldrig det. Men det är väl en del av tjusningen antar jag, att man aldrig vet när det händer och därmed tvingas leva i nuet. Även om man snuddar vid tanken på att det kommer hända igen så kan man inte fastna där. För då får man inte uppleva de bra sakerna i rätt ljus.
RaderaOkej, luddigt. Men jag hoppas du förstår hur jag menar.
Förstår och håller helt med! Man måste ta vara på tiden man får så det finns ett överflöd av goda minnen att hålla fast vid sedan.
RaderaPrecis så. :-)
Radera