fredag 24 augusti 2018

Älskade, saknade katt - eller: dumma björn


Jag hämtade Cattis i en villa i Handen för sexton år sedan. Kattvärnet i Haninge hade ännu inte blivit Haninge Katthem så alla kissarna fanns utplacerade i akuthem, hos godhjärtade privatpersoner. Cattis och hennes syster, som just då hette då Helga och Hillevi, bodde i en kvinnas sovrum. En kvinna vars stora hund var vänlig men alldeles för skrämmande för två tioveckors som nyligen hade blivit bortslängda i en igentejpad kartong. Jag var ute efter en något blygare katt än den jag redan hade därhemma så de skulle matcha varandra med olika temperament - och en blyg katt fick jag. Hon kom aldrig över de där första händelserna i livet: att få alldeles för lite mat och bli lämnad att dö. Jag gissar att hon dessutom var med om fler saker jag inte vet om för hon bar med sig en skräck för främmande män under alla åren jag kände henne. Män var farliga. 

Från den första stunden jag såg henne så visste jag att jag måste ha henne. Hon åkte hem innanför min jacka, bara huvudet stack upp, för någon bur hade vi inte med oss, vi skulle ju bara titta på henne! Den där första kvällen åt hon plättar innan hon klättrade upp i min soffa och somnade på rygg, jag har två suddiga svartvita fotografier från just det tillfället. Jag och min första katt Fanny tittade och petade fascinerat på den pinnsmala kattungens nu tjocka mage.

Cattis var min skugga, var jag än gick så fanns hon inte långt borta. När vi flyttade till Nacka för att få sambo och två bonusbarn var jag inte helt säker på att det skulle fungera. Skulle hon verkligen acceptera hela tre människor till? Men jodå. Hon lade till dem på listan över tvåbeningar med VIP-pass och hon fullkomligen älskade radhusets två trappor som hon ständigt sprang i. Jag har aldrig varit så älskad som jag var av den katten. Av någon. Och kommer nog aldrig bli igen. Cattis var mitt livs stora kärlekshistoria och vi var med om enormt mycket tillsammans. Hon var min dumma björn, min stora snälla svarta katt. Tomheten är så stor att jag ännu inte riktigt förstått omfattningen, det kommer ta tid. Men just för att hon var så viktig för mig, för att kärleken var så extraordinär, så hade jag i tanken redan gått igenom med mig själv vad jag skulle göra när dagen för det stora beslutet kom. Jag tänkte inte dra henne igenom ett sista år av mediciner, ändrad kost och veterinärbesök. Jag kommer minnas Cattis som en frisk och glad katt, hon fick sexton bra år, trots en knagglig start. Hon somnade in på Bagarmossens Djursjukhus och alla hennes människor var med: jag, sambon och bonusbarnen och hon kurrade ända tills hon inte kunde hålla ögonen öppna längre. 

Jag saknar henne så mycket att det gör ont.










4 kommentarer: