Pearl är fjorton år och har vuxit upp i framsätet på en
gammal Mercury. Hennes mamma Margot bor i baksätet. Hon kan se in i folk och
känna vad som gör ont. De bor i en del av Florida där det mexikanska heroinet
håller på att ta metamfetaminets plats och de överlever på en diet av mjölkpulver
och insektssprej, kärlekssånger och stulna, halvrökta cigaretter. Men när
Margot blir tillsammans med Eli Redmond ändras allt. En dag får hon en egen
pistol av Eli, ungefär som man ger någon en blombukett.
En hypnotiserande bok om livet, såsom det kan te sig i en trailerpark i de mindre välbesökta delarna av Florida. En ort som ligger långt ifrån alla Disneyland och sandstränder, en plats där det finns tre saker: alligatorer, knark och vapen. Pearls mamma Margot är så skör att man inte förstår hur hon ens existerar, än mindre hur hon lyckats uppfostra sin dotter i mitt i ingenstans. När sedan Eli kliver in i historien så förstår man genast vart det barkar, det är faktiskt nästan omöjligt att det ska gå på något annat sätt och man går med vidöppna ögon mot katastrofen som man kan se på flera mils avstånd. Ändå slukar man vartenda ord, njuter av det fantastiska språket och läser om poetiska stycken. Varför har jag inte läst något av Jennifer Clement tidigare?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar