Nightflyers - George R.R. Martin

När en vetenskaplig expedition gör sig redo att söka efter en utomjordisk ras är det bara skeppet Nightflyer som står tillgängligt. Skeppet bemannas endast av kaptenen Royd Eris, som presenterar sig genom ett spöklikt hologram. När besättningen börjar falla offer för ett mystiskt hot faller det på forskaren Melantha Jhirl att undersöka vad som ligger bakom. Men först måste hon hålla sig levande.

Till skillnad från Vargnatts Bokhylla så älskar jag rymden och skulle mer än gärna vara en av de som hänger på utsidan av ett rymdskepp. Därför älskar jag nästan varje ord av George R.R. Martins kortroman från 1980. Men självklart inte bara därför. Nightflyers är praktiskt taget lika mycket spökhistoria som science fiction och eftersom författaren är den han är så kan vi även slänga in en hel del "Och så var det bara en" av Agatha Christie. Det är mörkt, pirrigt, läskigt och helt, helt underbart. Möjligtvis är författaren en aning för besatt av sex, för jag struntar faktiskt i hur många gånger besättningsmedlemmarna ligger med varandra och varför, men det är något jag är van vid från Game of Thrones och kan bortse från. Som helhet är detta underbart rysmysigt och något som man läser ut på ett par timmar. Jag rekommenderar starkt till alla som gillar spänning. Och rymden. Och mysterier.

Varmt tack till Bookmark Förlag för recensionsexemplaret!

50 år sedan månlandningen: From the Earth to the Moon

Jag fortsätter att gräva ner mig i månlandnings-jubileet som sker på lördag. Inte nog med att jag läser Maria Küchens Rymdens alfabet, jag ser även om den fantastiska TV-serien From the Earth to the Moon som finns på HBO. Den består av tolv avsnitt och är en dramatisering av hela resan fram till Apollo 11. Trots att den gjordes 1998 och därmed är över tjugo år så fungerar den fortfarande finfint. Man får följa arbetet hos NASA såväl som underleverantörer, lära känna astronauterna och deras familjer, samt de som jobbade bakom kulisserna. Och det är storslaget. Ett visst mått av God Bless America, som vi i min familj kallar det när det viftas med flaggor, presidenter talar och stråkmusiken pumpas ut, är givetvis ofrånkomligt. Men åtminstone jag står ut, för de här händelserna var stora på riktigt. Hela den amerikanska skådespelareliten från den tiden passerar förbi och håll utkik efter Chris Isaak! Han spelar astronaut Ed White som dog när kommandomodulen till Apollo 1 började brinna. Serien är ett måste om du är rymdnörd som jag, men kan med fördel ses annars också.

En rymdnörds första rapport om jubileumsveckan

Lördagen den 20 juli 2019 är det femtio år sedan människan för första gången satte sin fot på månen. En av de stora milstolparna i den senare världshistorien, även om till och med en rymdnörd  som jag måste erkänna att det nu i efterhand känns lite tomt, nästan futtigt. Vi åkte till en död sten för att... vi kunde? Självklart var det början på något mycket större och även om en stor del av rymdhistorien har stått på paus sedan 2011 när USA satte stopp för sina space shuttles, så har vi nu återigen börjat prata om bemannade rymdfärder till mars. Kanske tar vi oss ännu längre ut i ett senare skede? Kan bli lämpligt då vi är i full färd med att förstöra vår enda planet. 

I januari 2017 åkte jag, sambon och bonusbarnen till Florida, USA. Det stora målet var Universal Studios men jag hade även planen att hyra bil för att åka ut till Cape Canaveral och Kennedy Space Center. Mina medresenärer var inte i närheten lika entusiastiska som jag men ändrade sig när vi väl kommit dit. Det var en livslång dröm som uppfylldes för mig, som alltid sett barn och ungdomar i amerikanska serier och filmer åka på Space Camp, som lusläst all litteratur jag kunnat hitta och sett alla filmer om och om igen. Tänk att få vara på den plats varifrån vi sände upp människor till månen! Jag ville aldrig åka därifrån. Gick fram och tillbaka mellan raketerna, satte mig i varenda kontrollmodul som fanns tillgänglig och handlade upp alla mina pengar i shoppen. När min sambo sade åt mig att jag faktiskt inte fick sova i rymdfärjan Atlantis hoppade jag motvilligt in i hyrbilen och åkte tillbaka till hotellet i Orlando. Men jag kommer aldrig att glömma besöket hos NASA och kommer ta varenda chans jag får att få komma dit igen. Och i väntan på det stora jubileet på lördag så läser jag Maria Küchens Rymdens alfabet, återkommer om den senare. 

Michaela lycklig.

 Månen sedd från den plats på jorden varifrån vi sände upp människor till just månen.

Den pensionerade rymdfärjan Atlantis.

Kulturkollos veckoutmaning: En rymdutmaning

Battlestar Galactica är den fulaste, skitigaste och sorgligaste serien som någonsin utspelat sig i rymden. Redan i första avsnittet dör merparten av mänskligheten som finns utspridda på tolv planeter i en välkoordinerad kärnvapenattack. Av femton miljarder människor finns snart enbart femtiotusen kvar på olika rymdskepp eller på otillgängliga platser på planeterna. Men vilka är det som har attackerat? Jo, det är de cyloner (robotar) som människorna själva skapade för över fyrtio år sedan och som blivit så avancerade att de inte längre går att skilja från riktiga människor. Cylonerna finns även infiltrerade bland de överlevande på de olika skeppen.

Det skepp som handlingen cirkulerar kring är det pensionsfärdiga stridsskeppet Galactica som istället för att skrotas får utkämpa sin största strid dittills. Kommendörkapten William Adama får leda den slitna flottan i kriget mot cylonerna. Till sin hjälp har han tidigare utbildningsminister Laura Roslin som hastigt blivit insvuren som president då alla andra i regeringen dött i attackerna. Samt givetvis en mängd andra anställda på de olika rymdskeppen plus civila som av en slump blivit räddade.

Den här serien är långt ifrån felfri. Det är alltifrån glapp i den berättade historien till inte så snygga effekter och slutligen brister i feminism. Men jag kan inte låta bli att älska förbehållningslöst. Det är en fantastisk hittepåvärld, en låtsasframtid som ibland har känts mer verkligen än det riktiga livet här och nu. Det handlar om identitet, vem man tror att man är och vem man egentligen är. Vad händer med människor när de får veta att de själva eller någon annan nära är någon helt annan, kanske till och med en maskin. Vad händer när man förlorar sina nära och sina drömmar, hur går man vidare? Samt kanske framför allt: hur överlever man som en biologisk varelse i den sterila rymden? 

Ensam på mars, av Andy Weir - bok och film

Mänskligheten har påbörjat kolonisation av Mars i form av Aresprogrammet. När Ares III måste avbryta på grund av en storm lämnas astronauten Mark Watney kvar på planeten, den övriga besättningen tror att han är död och han kan inte kommunicera med vare sig dem eller jorden. Tack och lov är han inte bara botaniker utan även tekniskt lagd och kan fixa fram mer syre och vatten, vilket öppnar för odling och överlevnad. För om fyra år kommer Ares IIII, nästa marsexpedition, och om Watney kan överleva tills dess så kan han få åka hem. 

Baksidetexten berättar att den här boken är kultförklarad i USA och till stor del kan jag förstå varför, Ensam på mars är både spännande och rolig. Watneys halsbrytande självironi är uppfriskande i en genre som oftast tar sig själv på alldeles för stort allvar. Det måste inte hela tiden vara stor, kall och obeveklig rymd. Det är på tok för många vetenskapliga uträkningar och teknik för min smak men det går att skumma vid behov. Jag verkligen älskar böcker som den här, som pratar om kolonisation av mars som något självklart om några år. Även om NASA fortfarande är den ledande parten för rymdresor så hindrar det inte Watney att vid behov prata lite skit om dem. 

Filmen The Martian hade premiär på svenska biografer förra veckan och jag var givetvis tvungen att se den så fort som möjligt. Matt Damon passar väldigt bra som Mark Watney. Humorn har följt med på ett fint sätt och även om hela God Bless America-snacket (som ofta i liknande filmer) är för mycket så står man ut om man är förberedd på det. Fotot är enormt vackert och många av karaktärerna är som jag tänkte mig dem i boken. Både jag och pojkvännen gav filmen fyra solar av fem.

Astronauten som inte fick landa, av Bea Uusma

De flesta av oss känner till namnen Buzz Aldrin och Neil Armstrong men vad var det nu den tredje astronauten hette? Han som fick stanna kvar på Apollo 11 och aldrig sätta sina fötter på månens yta. Det är en TP-fråga man åkt dit på några gånger men från och med nu så kommer jag minnas hans namn. Michael Collins. Bea Uusmas första bok har kommit ut i en omarbetad version och är tänkt att passa barn i åldersgruppen 6 - 9 år. Den är späckad med typen av detaljer och fascinerande fakta som åtminstone två åttaåringar jag känner är väldigt förtjusta i. Som att de tre männen sammanlagt har med sig 9,1 kg checklistor i månlandaren. Och att man i rymden blir tre till fem centimeter längre eftersom ryggraden sträcks ut i tyngdlöshet. Det växlar mellan faktarutor, berättande och Michael Collins egna nedskrivna tankar. Precis som i Expeditionen - en kärlekshistoria så är det ganska hypnotiserande och beroendeframkallande. Åtminstone för en rymdälskande nörd som jag. Nu ska jag bara testa boken på de där två åttaåringarna också. Jag hoppas och tror att de kommer att gilla den, de med.

"De åker längre och längre bort från jorden. På några ställen är rymdkapselns vägg inte tjockare än 3½ centimeter. På andra sidan väggen börjar rymden."