Som jag skrev tidigare, det tar tid att återigen komma in i den speciella värld som är Atwoods framtidsvision. Man får öva på begreppen, börja tänka annat än rakt upp och ner linjärt. Naturen har gjort revolt utan människans närvaro, isbjörnarna dog inte ut utan migrerade söderut. Nassongerna, grisarna med mänsklig hjärnvävnad, är inte längre dumma slaktdjur utan varelser som både tänker, känner och kan överlista människor.
Texten sväller av nyord, jag fick verkligen jobba när jag läste. Att läsa Maddaddam är inget man gör samtidigt som man har ett öga på teven eller mobilen men det är så värt det. Det finns en briljans i Atwoods prosa, det är starkt, provocerande och predikande. I den här avslutande tredje delen får vi höra Zebs historia, lära känna crakerianerna bättre och åter följa Toby som jag älskar så mycket. Jag vågar inte säga mer om historien utan att avslöja för mycket men jag lovar att man inte ångrar läsningen, hela den här trilogin är ett mästerverk.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar