På flykt

Bild lånad från den här sidan.

 

 

Jag fick en utmaning av Fiktiviteter, en utmaning som inte bara känns intressant utan till och med nödvändig att skriva. Ursprungligen kommer det hela från bloggen Bläddra som började tipsa om böcker med temat barn på flykt. Det som händer just nu i Europa är ofattbart, orden räcker inte till. Det vi hela tiden svär på inte ska få hända igen, det händer igen, och ofta med så fruktansvärda verkningar att det inte går att ta in. Man skänker några hundralappar till valfri organisation medan verkligheten fortsätter att vråla precis utanför EUs gränser. Här kommer mina boktips om barn på flykt, både för vuxna, ungdomar och barn.

 

Molnet av Gudrun Pausewang. En härdsmälta i ett kärnkraftverk tvingar syskonen Janna och Uli att fly på cykel genom dåvarande Västtyskland för att komma undan radioaktiviteten. Det är naket, grymt och stundtals outhärdligt.

 

Om det var krig i Norden, av Janne Teller. Tänk tanken att det är krig i Sverige. Allt det som du i vanliga fall bara läser om, som bara händer i andra länder, det händer nu dig. Du flyr, kanske kommer ifrån din familj och hamnar i ett tältläger i Egypten. Hur anpassar du dig till ett nytt klimat, en ny religion och en helt ny uppsättning värderingar? Ett tänkvärt experiment i passformat.

 

Den femte vågen, av Rick Yancey. Jorden har blivit invaderad av något vi inte riktigt vet vad de är för något. Deras skepp hänger långt över våra städer och i våg efter våg försöker de utrota människorna. Tonåriga Cassie och hennes lillebror Sam har förlorat sina föräldrar och försöker klara sig i den här nya världen där man inte kan lita på någon. Det är inte krig i "vanlig" bemärkelse men ger ändå en bra bild av hur ensamma och utsatta barn kan bli.

 

Carrie Ryans zombietrilogi. Återigen ett okonventionellt boktips men även dessa barn och ungdomar är på flykt. Zombier har tagit över världen och de få levande som finns kvar lever i stängda byar och städer. I slutändan handlar alla tre böckerna om unga människor som tvingas kämpa sig fram utan vuxna i en värld fylld av våld och kaos. Rekommenderas å det varmaste.

Jag utmanar Boken är tankens barn, Vargnatts bokhylla och Det mörka tornet att göra detsamma.

Zombier att se fram emot

I april 2012 kommer fortsättningen på Carrie Ryans De vassa tändernas skog: De dödas strand (The Dead-Tossed Waves). Jag kommer förmodligen läsa även denna på svenska trots att jag läst den på originalspråk, tycker väldigt mycket om den här trilogin.

Bilden är lånad från Styxx Fantasy. Som alltid så är deras omslag fantastiskt snygga.

The Dark and Hollow Places - Carrie Ryan

Detta är den tredje delen i Carrie Ryans zombieserie och det är mycket mörkare än tidigare, krävande och kvävande becksvart. Vi kastas nästan direkt in där The Dead-Tossed Waves slutade, fast nu ser vi ur en annan persons synvinkel. Exakt vem den här personen är vill jag inte avslöja, för allt hänger ihop och röjer jag namn här så kommer den som inte läst längre än till de två första böckerna att förstå hur det kommer att gå senare. Men att det är en tjej det handlar om, så mycket vågar jag säga.Vi började trilogin i den isolerade byn i skogen, gick vidare till småstaden Vista och landar nu slutligen i metropolen The Dark City. Allt är hårt, vasst och ensamt. Jag får bilder från filmen Land of the Dead (med Dennis Hopper) i huvudet när jag läser. Alla dessa skyddslösa människor som är utelämnade till de starkares eventuella empati, de krossar mitt hjärta under läsningen. Barn som lämnas vind för våg, unga flickor vars kroppar tas och sedan slängs iväg. Den känsla av familj och samhörighet som ändå fanns mitt i eländet i de två tidigare böckerna är nu borta, här gäller det att klara sig själv. Huvudpersonen är mycket tuffare än de två tidigare, där Mary och Gabry velade och var ganska oskuldsfulla är den här tjejen stenhård utåt. En produkt av uppväxten i The Dark City.

Språket i de två tidigare böckerna var långt ifrån dåligt fast det känns som om det har höjts ett snäpp i trean, men om det endast är allvaret och bokens ton som ger det intrycket vet jag inte. Det enda jag irriterar mig på är att alla ständigt snörper på läpparna. ”She pursed her lips”, ett problem som följt med sedan bok två. Jag blir under läsningen helt omsluten av mörkret, stundtals är det tröstlöst och ångestframkallande. Klaustrofobiskt. Men på ett bra sätt, hur det nu går ihop.. Hoppas ni förstår vad jag menar. Som alltid i väl berättade zombiehistorier så är det inte bitandet, döden eller blodsprutandet som är grejen, utan poängen är vad som sker med de levande. Det som håller människorasen samman eller vad som gör att vi sviker varandra. Kärleken som ett kitt. För hur svart det än blir i The Dead and Hollow Places så finns där alltid hopp om förälskelse och kärlek, en glimt av en ljus framtid. Mitt i all död så är boken en hyllning till viljan att leva.

Jag har uppskattat och älskat denna bokserie enormt. Släpat med mig böckerna på tåg och läst genom lunchraster så jag kan inget annat än rekommendera. Läs! Och vill ni sedan diskutera historierna mer i detalj så vet ni var jag finns.

The Dead-Tossed Waves - Carrie Ryan

I den lilla staden Vista vid kusten har människorna levt relativt skyddade från zombier under en sådan lång tid att ungdomarna börjat trotsa lagarna om att aldrig någonsin gå över Barriären för att utforska vad som finns på andra sidan. Gabry bor med sin mamma i stadens fyr och har en starkare rädsla för de odöda än sina jämnåriga kamrater, något som beror på de berättelser hennes mamma upprepat under uppväxten. Berättelser om The Forest of Hands and Teeth, som mamman lämnade för länge sedan. Men en natt följer Gabry ändå med bästa vännen Cira, kärleksintresset Catcher samt de andra ungdomarna i samma ålder för att undersöka det övergivna nöjesfältet strax utanför staden. På några ögonblick är hälften av tonåringarna i deras generation döda.

Det är något med tonåringar och zombier. De förstnämndas vilja att vara fria, skapa egna liv samtidigt som de testar sig fram kombineras sällan bra med köttätande dödsmaskiner. Och så finns det något väldigt lockande med den här typen av dystopi, en framtid som är mer likt dåtid, där teknik och kunskap fallit i glömska. Jag har lätt att se hur detta skulle kunna ske då människan som ras är väldigt stolt och glömsk. Inte alltid den bästa kombinationen. Till en början irriterar jag mig enormt på Gabry som är både fegare och veligare än Mary i The Forest of Hands and Teeth. Gabry tar konstigare beslut och nojar alldeles för mycket för min smak. Det är för många upprepningar av bokens kärlekskonflikt. Men när historien tar fart så gör den det med besked och jag kan inte sluta läsa. Vet inte hur många nätter jag legat vaken och försökt lägga ifrån mig boken bara för att kika lite på de första meningarna i följande kapitel och sedan helt enkelt fortsatt. För jag måste få veta hur det ska gå. Och precis som i The Forest.. så vet man inte vilka personer som kommer att dö, men man vet att många kommer gå åt. I den bemärkelsen följer Carrie Ryan zombiereglerna, tro inte att man blir besparad enbart för att det är en ungdomsbok. Som sammanfattning så irriterade jag mig en del de första hundra sidorna men efter det slukade jag boken. Gillar. Jättemycket.

Nu vet jag inte om jag ska slänga mig på trean i serien, The Dark and Hollow Places, på en gång eller om jag ska spara den en stund.

De vassa tändernas skog - Carrie Ryan

OBS: Viss spoilervarning.Vill du inte veta något alls om historien innan du läser boken ska du nog inte läsa min recension.

Att jag skräms vettlös av zombier är ingen hemlighet. Efter bok eller film om nämnda monster så kan jag spendera veckor eller månader med att planera min flykt i händelse av ett utbrott. Jag utvärderar huruvida min lägenhet eller kontoret i stan skulle vara bäst gömställe, eller är det kanske stugan på landet? Jag kan stå och vänta vid jobbets hissar och fundera på vad jag skulle göra om det hände just i detta nu. Skulle jag låsa in mig på toaletten? Skulle jag dricka vattnet i toalettstolen om jag var tvungen? Vad därinne skulle lämpa sig bäst som vapen när jag till slut skulle tvingas slå mig ut?

Många gånger har jag funderat på varför just zombier skrämmer mig ända in till min kärna. Varför inte sådant som faktiskt är sannolikt, som krig eller cancer? Men hela mitt liv har apokalypshistorier skrämt mig mer än annat, på mellanstadiet frossade jag i kärnkraftsolyckor med ödeläggelse och ensamma sjuka människor som drar runt i övergivna landskap som följd. Som vuxen har jag gått över till andra typer av Världens Undergång. För några år sedan hittade jag boken The Forest of Hands and Teeth av Carrie Ryan. Jag plöjde den snabbt och blev glatt överraskad av historiens förmåga att skrämma mig på samma sätt som barndomens tyska kärnkraftsolyckor och dagens zombiefilmer har gjort. När jag såg att den översatts till svenska och detta i Styxx Fantasy’s regi var jag ”tvungen” att köpa det oerhört snygga exemplaret på Sf-bokhandeln. En solig helg senare är jag lätt rosa i hyn efter att ha suttit på balkongen och plöjt De vassa tändernas skog vid varje ledig stund.

Mary lever i en liten by som är avskärmad från resten av världen med hjälp av ett staket, en tät skog och oräkneliga oheliga som hela tiden försöker forcera hindret för att komma in i byn och äta de ännu levande. Det har gått många år sedan Återkomsten, som zombieutbrottet kallas, och ingen minns längre vad som finns bortom skogen. Systerskapet kontrollerar byn med Guds hjälp och de unga männen väljer vilka flickor de vill gifta sig med medan de som blir över rekryteras till katedralen där Systerskapet distribuerar mat, kläder och hus. Allt är koncentrerat kring överlevnad, det måste födas nya barn och det måste alltid finnas unga starka män som kan patrullera stängslet. Mary hinner uppleva både att arbeta för Systerskapet och att bli tingad för giftermål innan Genombrytningen sker och de oheliga väller in i byn. Med några närstående flyr hon längs med en inhägnad stig.

Mary är både irriterande inkonsekvent och ologisk, men det är väl några av de saker som gör henne till tonåring. Men jag älskar att hon älskar utan att låta det bli hela hennes värld. Det begränsar henne ingalunda, hindrar henne inte från att drömma större drömmar än vad byn med dess inskränkta invånare tillåter. Hon blir aldrig någon stjärnögd Twilight-Bella som definierar sig själv nästan enbart efter mannen hon älskar. Mary tar självständiga beslut och vågar tänka om vid behov, man kan vara jättekär men ändå välja sådant som gör ont.

Jag tycker fruktansvärt mycket om den här boken. Nu när den finns på svenska kommer det bli lättare att pracka på den på vänner och jag gissar att den kommer finnas i en del paket jag ger bort den närmaste tiden. Nu ger jag mig på tvåan, The Dead-Tossed Waves, även det blir en omläsning men sedan väntar trean The Dark and Hollow Places som jag köpte i fredags.