Balladen om sångfåglar och ormar - Suzanne Collins

Det är sextiofyra år innan händelserna i de tre ursprungliga böckerna om Hungerspelen. Coriolanus Snow är arton år och blir genom sin gymnasieskola mentor till en av deltagarna i de tionde hungerspelen. Han får en av de sämsta deltagarna, flickan från Distrikt 12, Lucy Gray, och är irriterade över sin otur. Eller är det uträknat? Har han en fiende som vill honom och släkten illa? Han lever med sin farmor och kusin, de enda som finns kvar i ätten Snow och det är hela tiden på håret att de får behålla sin våning i de fina kvarteren. Men så träffar han Lucy Gray och inser att hon har sina talanger, kanske har de ändå en chans att vinna?

Jag börjar med att säga att jag slukade den här boken, jag låg vaken sent om nätterna och plöjde igenom sida för sida. Balladen om sångfåglar och ormar är ruggigt spännande och ofta omöjlig att lägga ifrån sig. Men. Det var ändå väldigt mycket som jag inte förstod eller hade svårt för i den här prequelen. För det som var det stora med de tidigare böckerna var kombinationen rik framtidsvärld och en förtryckt fattig arbetsstyrka som förväntades offra sina barn. Nu är alla mer eller mindre märkta av kriget, oavsett om de är Huvudstad eller Distrikt. Huvudstaden har det självklart mycket bättre, men de har ändå fortfarande minnen av bomber, sjukdomar, svält och död. De har ännu inte blivit de där bortskämda, översminkade lyxkonsumenterna. Vilket faktiskt behövdes som kontrast till eländet i Distrikt 12. De första tre böckerna skrevs dessutom i första person och det gjorde något med närheten till Katniss. Den här sista boken är skriven i tredje person och huvudkaraktären är en person som man i förväg vet kommer bli ond. Det gör något med berättelsen, med anknytningen. Hungerspelen lät dessutom vissa företeelser gå ganska långt utan att förklara sönder dem, slåtterdagen nämndes vid namn högst upp på sidan två men förklarades först sju sidor senare. I den nya boken beskrivs allt i minsta detalj vid första anblicken. Snow förändras under tidens gång men jag förstår inte riktigt varför. Han börjar som ganska sympatisk, man känner för den här fattige pojken som kämpar med skolan och de mycket rikare klasskamraterna. Men sedan börjar hungerspelen och han tvingas ta svåra beslut, göra saker han inte räknat med - och han blir någon annan. Fast jag har svårt att förstå varför just de händelserna utlöser de förändringarna. Och spelen blir i ärlighetens namn ganska trista eftersom vi hela tiden befinner oss utanför arenan. En arena som dessutom är en gammal sportarena som inte har några specialeffekter, styrda klimat eller knappt ens mikrofoner. Det är som ett gladiatorspel i ett sönderbombat Friends Arena. Sedan hans namn... Co-ri-o-lanus. Alla heter varianter av gamla romerska namn men hans eget är värst och jag fick tänka till varje gång jag skulle uttala det i mitt eget huvud. Berättelsen bränner egentligen till först när vi närmar oss slutet och får åka till Distrikt 12. När Snow får se fattigdomen på riktigt och har modet att jämföra det med sin egen. Men sedan blir det tyvärr mest som en sightseeing-tur genom gamla jaktmarker med besök på Hällen, hängeträdet, i bageriet och i Sömmen. Mest för sakens skull, vi ska känna igen oss. 

För att försöka avsluta en väldigt långt text. Balladen om sångfåglar och ormar är en välkommen återkomst till en värld jag längtat tillbaka till, men den tar mig inte hela vägen. Så den här boken kommer jag inte gå tillbaka till i första taget, däremot ser jag fram emot att läsa om de första tre böckerna i sommar. 

Två eller tre saker jag glömde berätta för dig, av Joyce Carol Oates

(Eftersom det är sommarlov så norpar jag bokbeskrivning från Adlibris.)

"En ny tjej kommer till klassen och de som blir Tinks vänner, hennes riktiga vänner, kommer att vara beredda att göra vad som helst för hennes skull. Tills hon en dag är borta. Joyce Carol Oates bevisar än en gång att hon tar unga människors verklighet på största allvar. När Joyce Carol Oates nu är tillbaka med en ungdomsroman befinner vi oss på USA:s östkust, i high school. Det är en prestigeskola där de högpresterande ungdomarna med välbärgade föräldrar går. Merissa är en av dem. Hon kallas den Perfekta. För hon är perfekt: hennes betyg är de högsta, hennes hår är blankt och långt och hon är smal. Men när hennes pappa lämnar familjen börjar marken gunga under hennes fötter. För att få kontroll hittar Merissa ett sätt. Hon skär sig. Bara ytligt, tunna vita ärr. Till en början. Ingen av vännerna vet vad som döljer sig under Merissas tröjärmar. Nadia är en av vännerna som inget vet. Hon törstar efter kärlek i ett kärlekslöst hem och i en skola där att vara smal är normen och där allt annat raderar chanserna till en pojkvän. I kemilärarens blick ser hon sin själsfrände. Men det blir fel från början, och när ryktet om Nadias förälskelse sipprar ut på skolan finns ingen nåd att be om. Samtidigt sörjer Merissa och Nadia vännen Tink. Hon som kom ny till klassen och som påverkar deras liv och deras tankar långt efter hon lämnat dem igen."

Diskussionerna kring den här boken har till stor del handlat om vad Oates själv måhända tycker är en överviktig tjej, eller om hon helt enkelt försöker peka på det galna i västvärldens smala ideal. Samt en hel bokbloggosfärs varningar om huruvida unga flickor ska läsa detta då det kan tolkas som glorifiering av självskadebeteende. Själv vill jag bara säga att detta är bland det absolut bästa Oates skrivit på länge. Min tolkning av Oates beskrivning av de här tjejerna är att hon inte tycker att 50 kilo på 163 centimeter är för mycket, utan just tvärtom. Hon skriver utifrån tonåringarnas synsätt, hur de ser på verkligheten. Hon gestaltar istället för att skriva oss på näsan vilket gör texten stark och obehaglig. Och briljant. Detta är ett universum av tjejer och kvinnor, en värld av ätstörningar, utseendefixering, brustna äktenskap och höga förväntningar. Oates kryper under huden på tre olika slags tjejer som på sina egna sätt mår väldigt, väldigt dåligt och det utan att döma eller komma med enkla lösningar. Alla som har tonårstjejer i sin omgivning borde läsa den. Ja, alla andra också för den delen. Den säger så mycket om dagens samhälle med dess krav på smalhet och perfektion som få kan leva upp till.

Men det här med Nadia och hennes vikt stannar kvar med mig. Så vi gör ett tankeexperiment: tänk tillbaka på grundskolan. Tänk på den klasskamrat som ansågs som ”tjock”, leta sedan upp en skolkatalog eller andra bilder. Det man ofta upptäcker då är att klassens ”tjockis” egentligen inte alls var jättestor utan endast den största. Med kanske ett par kilos skillnad i jämförelse med de andra. Men nu är barn så grymma att den som är störst ofta per automatik blir klassens tjockis, även om det inte är sant. Lite så tror jag att det är med bokens Nadia. Hon är på inga sätt överviktig men någonstans längs med vägen så har hon och de andra bestämt sig för att hon ändå är Tjockisen. I den åldern behövs inte mycket för att börja reta någon. (När jag växte upp så fanns det en kille i mitt bostadsområde blev mobbad hela högstadiet för att han kom till skolan med ”fel” strumpor första dagen i sjuan.) Sen när Nadias pappas kollega säger att hon börjar likna en Renoir-målning så börjar jag koka av ilska. Inte för att jag tycker att det är en förolämpning, tvärtom så finner jag de unga kvinnorna väldigt vackra, utan för att Nadia själv och hennes omgivning tolkar det så. Visst, de är inte avmagrade tjejer (tack och lov), men helt normala kroppar!

Den här boken kommer finnas kvar hos mig långt efter att jag läste ut den. 

Stort tack till Bonnier Carlsen för recensionsexemplaret!