Jag skulle bara slå upp Passagen och bläddra lite, kanske läsa ett par få sidor för det var onsdag kväll, jag var trött och mitt uppe i åtminstone två andra böcker. Två timmar senare släckte jag lampan med svidande ögon och hade som i trans plöjt hela boken för jag var bara tvungen att se hur det skulle gå för Michelle och roboten Skip. Som vanligt i Simon Stålenhags böcker så är det dåtid, 1997 den här gången, men på samma gång även en framtid som ännu inte varit. En för mig helt oemotståndlig blandning. Det är en framtid med högteknologi i form av hjälmar som skänker människorna en fristad från sina trista liv men samtidigt får dem att glömma den riktiga världen, att äta och ta hand om sina barn och djur. Det amerikanska samhället håller på att kollapsa och Michelle försöker ta sig till kusten; under resans gång får vi veta mer om hennes liv innan kriget, om föräldrarna och kärleken som försvann någonstans längs med vägen. Det är en mörk berättelse, becksvart och dystopisk, och en krypande känsla följer en när man försöker ta in all information som finns i de enorma bilderna. Med andra ord helt fantastiskt. Jag kan inte nog rekommendera Passagen som följer samma koncept som författarens tidigare böcker, ur Varselklotet och Flodskörden. Kanske är det mer speciellt för oss som är födda på 70- och 80-talen då det slår an på vår barndom men jag kan på riktigt inte få nog av bilderna på enorma maskiner i öde landskap samt de tillhörande historierna.
Varmt tack till Fria Ligan Förlag för recensionsexemplaret!
