Det här är ångest på en hög nivå för mig. Man kan till och med säga att det är hela anledningen till att jag läser dystopi över huvud taget: kontrollerad världskollaps som jag kan pausa genom att enkelt smälla ihop boken. Fast det hände sällan under den här läsningen.
Elektroniken börjar gå sönder och kan inte lagas, allt från mobiltelefoner och kylskåp till bilar och flygplan. Strömavbrotten sker allt oftare och blir bara längre, maten börjar ta slut. Vi får följa många olika personer på skilda platser i samhället genom dess undergång. En Svensson-familj, en prepper i storstaden, en militär, en riksdagsledamot, det unga nykära paret och så vidare. Som vanligt så har jag problem med alla personer och vad de heter, blandar ständigt ihop dem. För de är många men men med en fusklapp i boken så tog det sig snart. Till en början är det väldigt mycket uppräkning av personer och miljöer då man snabbt ska ta sig in i ett tiotal människors liv, men när alla kommit på banan så blir det en lättare text att läsa. Ju längre jag kom i boken, desto svårare var det att släcka lampan för natten. Även när ångesten låg som tätast, när människor man tycker om faktiskt började råka riktigt illa ut, så kunde jag inte sluta läsa vidare. Hur hemskt och sorgligt det än blev. Det är verkligen en bladvändare, som blurben på baksidan utlovar, och nu måste jag lägga vantarna på del två, Stjärnfall.
