Efter en lång tids frånvaro är journalisten Camille Parker
tillbaka i sin gamla hemstad. Hon är ditskickad av sin arbetsgivare – en tredje
klassens Chicago-tidning – för att rapportera om två unga flickors
försvinnande. Camille är motvilligt inhyst i sitt föräldrahem, där hon på nytt
konfronteras med sin distanserade mamma och den brådmogna trettonåriga
halvsyster hon knappt känner. Hemsökt av mörka händelser ur det förflutna, och
samtidigt bekymrad över det olustiga grepp hennes syster tycks ha om stan,
brottas Camille med samma gamla behov av att bli accepterad som plågade henne
under uppväxten. När ledtrådar visar sig bli återvändsgränder identifierar
sig Camille allt mer med de unga offren. Och till sist inser hon att hon inte
har något val: Hon är tvungen att nysta upp sitt såriga förflutna om hon ska
kunna klara sig ur den här hemkomsten med livet i behåll.
Från Modernistas presentationssida om boken.
Jag älskade Mörka platser, tyckte rejält sämre om Gone girl men var ändå vid gott mod när jag påbörjade Vassa föremål. Tänkte att den här gången kunde åtminstone inte förväntningarna vara för högt ställda. Men nja... jag gillar det inte så jättemycket den här gången heller. Skrivs man inte lite väl mycket på näsan? I varje fall i början av boken. Och jo, jag fattar: Camille är rotlös, lätt alkoholiserad (men bara så mycket att det blir charmigt, vilket det aldrig är i verkligheten), utstött från sin familj och så vidare, och så vidare. I vanliga fall tycker jag att en karaktär som är otrevlig, osympatisk och allt det där andra som börjar på -o kan vara otroligt lockande. Att tycka om huvudpersonen är inget måste i en bra berättelse. Men här skrivs det på ett sådant sätt att jag mest blir irriterad och uttråkad. Jag känner ingen som helst sympati för någon av karaktärerna men det är inte så farligt, värst är att jag inte bryr mig om hur det går för någon av dem. Att jag sedan löser mordgåtan redan efter ett femtiotal sidor gör att resten av läsningen mest bara blir bekräftelse istället för spänningsfyllt.
Stort tack till Modernista för recensionsexemplaret!
Jag har precis samma känsla när det gäller Mörka platser och Gone Girl. Tyckte verkligen om Mörka platser och hade väl därmed ganska höga förväntningar på Gone Girl (vilken många i booktube-världen verkar älska), men nej, jag har problem med den. Nu har jag inte så mycket kvar, men funderade ett tag på att inte avsluta den.
SvaraRaderaMari
Skönt att höra att jag inte är ensam om mina åsikter om den väldigt hyllade Gillian Flynn. Jag ville verkligen tycka om det här men jag måste nog bara inse att pusseldeckare inte är något för mig. Om jag bara förstod vad som är skillnaden på Mörka platser och de andra böckerna då jag verkligen älskade den förra!
RaderaVassa föremål var min första bok av Gillian Flynn och jag tyckte om den, trots att jag läste den förra helt katastrofdåliga översättningen. Mörka platser tillber jag med en övertygelse som jag har förstått inte riktigt har med verkligheten att göra, den är så kompakt mörkerfantastiskt och den lever fortfarande kvar i mig. Gone girl blev jag däremot besviken på, den var spännande ett tag men tappade det totalt mot slutet. Är lite oroad av att jag gillade debuten, älskade tvåan och var rätt oimponerad av trean. En vill ju att författare ska skriva sig stadigt uppåt (som Tana French!!!).
SvaraRaderaÅh vad jag älskade Mörka platser! Det finns inte ord som beskriver hur fantastisk jag tyckte den var. Det är därför jag är så förvånad angående varför det inte fungerade med Flynns andra böcker. Jag b o r d e tycka om både Vassa föremål och Gone girl. Och ingen är mer ledsen över det än jag, jag ville verkligen gilla det. Men jag tror inte jag är redo att ge upp Flynn helt, kommer nog läsa nästa bok också.
Radera