Dagarna med Kerstin, av Åsa Mattsson & Caroline Roosmark

Det här var ett oväntat bokrea-fynd som jag slängde mig över och läste ut samma dag som jag köpte den. Min beundran för Kerstin Thorvall är enorm, jag har läst de flesta av hennes böcker (för vuxna) om och om igen. Samtidigt har fascinationen för hur hennes verk bemötts i pressen varit stor, Thorvall fick ofta ta emot en typ av kritik som många andra författare inte ens var i närheten av. I Dagarna med Kerstin berättar journalisten Åsa Mattsson om de samtal som hon hade med Thorvall mellan 2000 - 20002 medan de fikade i Thorvalls kök eller var ute och promenerade.

Thorvall kallas i boken för besvärlig, och det måste man tillstå att hon stundtals verkligen verkade vara. Men varför förväntades hon av många vara en slags mystant som skulle ta hand om allt och alla? Det är inga krav som skulle läggas på Ulf Lundell eller Karl Ove Knausgård. Det blir onekligen helt andra förväntningar på en kvinnlig författare. Därmed inte sagt att det är mer rätt om en manlig konstnär beter sig så, men skalan på vilken de döms är en helt annan. Jag gillar Thorvall, kanske speciellt när hon är småelak och snarstucken. Hon var mänsklig. En kvinna som var van vid att stå i centrum, att kunna ta hand om sig själv och därför hade svårt att hantera ålderdomens krämpor och ensamhet. Insprängda bland intervjuerna finns Caroline Roosmarks fantastiskt fina porträttbilder av Thorvall, jag har suttit långa stunder och bara bläddrat fram och tillbaka bland dessa.

Årets byte

Jodå, det blev ett gäng böcker på bokrean. Har redan läst ut Jonas Hassen Khemiris Jag ringer mina bröder samt Åsa Mattsson och Caroline Roosmarks Dagarna med Kerstin. Recensioner kommer så fort som möjligt! Lyckades även få ett par Mumin-böcker innan de tog slut. Dock var Stig Dagermans Tysk höst totalslut en timma efter öppning på tisdagsmorgonen, de hade tydligen enbart fått in en mycket liten upplaga.

Omläsning: Det mest förbjudna, av Kerstin Thorvall

Jag vet att jag har läst den här boken förut men jag minns inte när eller exakt vad jag tyckte om den då. Inte för att jag tror att jag tyckte något annat än bra om den, för jag har gillat alla de böcker av författaren som jag läst, men textens detaljer har på något sätt försvunnit för mig. Kanske var jag för ung för att förstå förra gången? Så det var lite som att läsa den för första gången.

Den reaktion som följer mig genom hela boken är upprördhet. Hur kunde detta vara så kontroversiellt, hur kunde en (inte purung) kvinnas sexliv reta människor så? Men jag blir även beklämd av huvudpersonens mamma och mormor som verkar ha levt så begränsade och rädda liv. Det där med wienerbröden kommer följa med mig länge. Jag menar inte att karaktären Anna (som egentligen är Thorvall själv) gör allt rätt, långt ifrån, men det är misstag som är hennes att göra. Sedan blir jag rasande när hon döms hårdare för att hon är kvinna. En man som "knullat runt" och sedan gett ut det i bokform hade aldrig fördömts på samma sätt. Det är faktiskt befriande med en kvinna som säger att hon inte är skapt för familjeliv i radhus med småbarn och prydliga middagar utan som berättar om vad hon istället vill ha och hur hon så småningom tar sig dit. I ett annat slags samhälle hade hon kanske inte styrts in i konventionella äktenskap, då kanske hon kunnat skapa sig ett liv som hon kunde stå ut med från början. Utan att såra andra människor på vägen.

"Vara kåt. Visa att man är kåt och inte skämmas. Fastän man är kvinna och inte ens ung. Men när jag försökte skriva en följetong om en kvinna som var som jag, då blev det stor oro på veckotidningsredaktionen och chefredaktören som var blond och söt och aldrig svettig under armarna såg vädjande på mig och sa: 'Men nog är det väl bra sjaskigt?' och jag kände att jag inte kunde förklara för henne, att för de flesta är livet ganska sjaskigt, faktiskt, och de skiter i att duka vackert." 

Bokhyllan organiserad - check!

Mamma ska sälja radhuset och flytta till lägenhet så de närmaste helgerna kommer vi göra vårt bästa för att rensa ut ungefär hälften av det hon äger. Igår stod jag först i hennes bibliotek och sorterade, flyttade och lade åt sidan för att några timmar senare stå framför mina egna bokhyllor för att försöka få in böckerna jag fått med mig hem. Det var inte som att det fanns så mycket plats där innan. Men nu är bokstavsordningen återupprättad (av någon anledning kom O efter S) och det ligger inte längre böcker inknökade på tvären överallt. Tre av fem bokhyllor ser ni nedan:

Och så fick jag med mig Kerstin Thorvalls Det mest förbjudna (som för övrigt ligger på ett örngott jag hade som barn och bara inte kunde slänga idag) och som jag skrev om för inte så länge sedan. Ska bli väldigt intressant att läsa om den.

Den mest förbjudna sexualiteten

De börjar komma nu, texterna om Kerstin Thorvalls författarskap. I Boklördag i DN finns idag en fantastisk analys av Thorvalls litterära sjuttiotal skriven av Ebba Witt-Brattström. Jag är så jäkla less på att de flesta haft så svårt att skilja på författaren Thorvall och privatpersonen Thorvall. Inser givetvis att det kan vara knepigare att skilja dem åt när författaren ofta skriver om sig själv, men varför är det lättare att göra om författaren är en man? Och varför är en kvinnas beskrivning av sitt liv "bekännelselitteratur" medan mannens är stort författarskap? Witt-Brattström påpekar exempelvis angående jämförelsen med den samtida boken Jack av Ulf Lundell att: "Jack innehåller fler detaljerade sexskildringar än Det mest förbjudna. Så vari bestod det skandalösa i Thorvalls roman?" Jag fick en längtan att läsa om Det mest förbjudna så jag får nog plocka upp den från mamma nästa gång jag är där.

"Problemet med Thorvalls böcker var att hon envist kolportrerade en 'för gammal', därför oestetisk kvinnokropp. Inte nog med det. Hennes Anna yttrar sig sakkunnigt om mäns sexuella förmåga, utan att fatta att det är totalförbjudet."

Kerstin Thorvall

Mitt första möte med Kerstin Thorvall hade inget med hennes skandalomsusade Det mest förbjudna att göra, utan jag började med När man skjuter arbetare och fortsatte sedan med de andra två böckerna i den serien. Jag var arton när den första boken i trilogin kom ut och halkade in liksom på ett bananskal då jag var intresserad av Ådalen 31 (vars åttioårsdag uppmärksammades för några dagar sedan) och blev ärligt talat lite besviken när jag insåg att det mest var titeln som hänvisade till händelsen. Fast det gick snabbt över. Jag och mamma har älskat sönder dessa böcker, de är kantstötta och hundörade.

Senare i livet har jag fortsatt med de av hennes böcker som så oförtjänt kallas för bekännelselitteratur. Min lojalitet mot henne har varit orubblig, jag har försvarat henne med näbbar och klor i diskussioner. Det var först när hon hade gått bort som jag började förstå hur hennes familj, och då speciellt sönerna, uppfattat henne. Givetvis kan man inte som läsare skapa sig en bild av hur en människa är ”på riktigt” enbart genom den litteratur hon ger ifrån sig, det är så mycket man missar. Men lite ledsen har jag ändå blivit av min egen ensidiga inställning. Jag har väldigt lätt att höja en skicklig och älskad författare till skyarna, även om jag med stigande ålder inte gör det lite ohämmat längre.

Jag kommer att läsa hennes sons bok som kommer ut i dagarna och jag tror ärligt talat inte att Uppväxt av Hans Falk kommer att ändra min bild av författaren Kerstin Thorvall. Det får bara inte hända.

Nu ett år efteråt så känns diskussionerna mer nyanserade än de gjorde precis efter att Thorvall gått bort. Hela tiden har jag i minnet kommentatorsfälten i de stora tidningarna där folk spydde ut galla över "den kalla modern" och "tanten som hade sex med yngre män". För mitt ibland de benhårda och elaka kommentarerna fanns ett av Kerstin Thorvalls barnbarn som hela tiden vädjade: Visa respekt, tänk på oss som är kvar. Det är min farmor ni pratar om!